Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Tre opålitliga röster i en ovanlig thriller

Maria G Francke dyker in i tre opålitliga psyken i Mattias Edvardssons nya spänningsroman.

Mattias Edvardsson debuterade 2012 med romanen "Dit drömmar färdas för att dö".

Mattias Edvardsson

BOKEN. En helt vanlig familj. Forum.

En vän i Lund låter exalterad när han berättar: ”Mordoffret hittades precis där jag bor. Jag kan se platsen från lägenheten. Den där lekplatsen – jag lekte där med mina barn när de var små!”
Det är som om han pratar om ett autentiskt mordfall. Ögonen är lätt uppspärrade och rösten upphetsad.
Men ingen död kropp har legat utanför hans köksfönster. Inga poliser har spärrat av gatan, ingen utredning har satts igång. Min vän var bara mitt uppe i Mattias Edvardssons nya roman ”En helt vanlig familj”.
En av behållningarna med att läsa är att man får besöka andra världar än sin egen. Ändå är det något speciellt med böcker som utspelar sig alldeles inpå. I bästa fall flyter den verkliga och påhittade världen samman, blir som ett tillstånd mellan dröm och vaka. ”En helt vanlig familj” är inte nerlusad med lundareferenser, men har ändå tillräckligt många för att det ska bli tydligt: tonåringarna går ut på Tegnérs och Stortorget, mordoffret bor vid Polhemskolan, det spelas handboll.
Mattias Edvardsson visade redan i sin förra bok ”En nästan sann historia” att han har bra känsla för att göra staden till en av huvudkomponenterna i en spänningsroman – tillräckligt för att skapa atmosfär, men utan att man som läsare går en snitslad bana mellan Lundagård, domkyrkan och Grand. Han är inte mycket för utsmyckningar, men placerar mig effektivt i händelsernas mitt och låter mig fylla i rimligt mycket själv. Ingenting i språket stör, men det ger inte heller något mervärde.
Den största behållningen av ”En helt vanlig familj” är ändå språkrelaterad. I centrum står 19-åriga Stella som anklagas för mord och hennes föräldrar, juristen Ulrika och prästen Adam. Boken är uppdelad i tre delar: först får vi förloppet från pappan, därefter dottern och till sist mamman. Det är tre olika tonlägen, tre olika psyken att dyka in i. Mattias Edvardsson fångar lyhört de tre berättarrösterna och håller dem skilda åt – den ängslige prästen, den luttrade juristen, och dottern som är hundra procent tonåring.
Inte förrän efter lång tid börjar man bli någorlunda säker på vad som egentligen har hänt, men egentligen känns själva brottet inte så viktigt. Vem som sitter inne med sanningen är underordnat. Istället är den brännande frågan hur långt en människa är villig att gå för att skydda sina närmaste. Ingen av familjemedlemmarna går att lita på. De tre perspektiven skiljer boken från en dussindeckare.
Gå till toppen