Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Det vilda vi inte vill se

Lars Berge har skrivit en gastkramande reportagebok för alla som är intresserade av den moderna människans relation till det vilda, skriver Amanda Svensson.

Lars Berge arbetar bland annat som journalist och dokumentärfilmare.Bild: Johanna Hanno

Lars Berge

BOKEN. Vargattacken. Albert Bonniers förlag.
Den 17:e juni 2012 hittades en vargskötare död i varghägnet på Kolmårdens djurpark. Det var första gången en människa blev dödad av varg i Sverige sedan den ökända Gysingevargens framfart i början av 1800-talet. Det som kanske mest chockade allmänheten var att dödsfallet ägt rum inte bland vilda vargar i naturen, utan bland ”socialiserade” vargar i en hårt kontrollerad djurparksmiljö – i ett hägn där vanliga besökare dessutom, för en saftig avgift, släppts in för att kela med de skenbart tama vargarna.
En som reagerade starkt på händelsen var journalisten och författaren Lars Berge, som nu skrivit den gastkramande reportageboken ”Vargattacken”, omistlig för alla som är intresserade av den moderna människans relation till det vilda. För Berge var det något i historien som inte stämde. Från Kolmårdens ledning kommunicerade man att händelsen var en blixt från klar himmel, något som ingen kunnat förutse. Det visar sig, när Berge börjar gräva i saken, inte vara helt sant. Kanske var det märkliga med den tragiska händelsen på Kolmården inte att den inträffade – utan att den inte inträffat förr. Kanske var det märkliga inte att det var tamvargar som dödat en människa, utan tron att det över huvud taget går att tämja en varg.
Berge är född 1974 och därmed uppvuxen under den period då den svenska vargen, som i praktiken varit utrotad, vandrade tillbaka in i de svenska skogarna från Finland och Ryssland. Det var en utveckling som inte mottogs med glädje av alla, framför allt inte av boskapsägare. Hos vargens försvarare växte därför en önskan fram om att göra vargen populärare hos svenska folket – resultatet blev flera försök att socialisera vargen (med andra ord, tämja den).
1984 gör Jan Guillou ”det enda sanna programmet om vargen” där det konstateras att vargen på inget vis är farlig för människan. I serietidningen Bamse blir artens heder återupprättad när ärkeskurken Vargen visar sig bara ha haft en taskig barndom – med vänlighet och fasta ramar blir han hur välartad som helst. Och på Kolmården föder man upp vargar med nappflaska, inspirerade av idéer från den svenska etologen Erik Zimen. Tanken är att skapa en helt ny sorts upplevelse i djurparken – en vargflock så väluppfostrad att besökare ska kunna gå in i hägnen. Man lyckas. Fram till attacken på vargskötaren Karolina, som anses ha en sådan kontakt med vargarna att hon kallas för ”morsan”, drar vargverksamheten in enorma summor till Kolmården. Efter olyckan är verksamhetschefen bekymrad: Detta är inte bra för vargens varumärke.
Inte för människans heller, vill jag påstå. Den berättelse som växer fram i Berges välresearchade reportage, byggt på stora mängder intervjuer samt polisens förundersökning efter olyckan, är lika mycket en berättelse om människans natur som om vargens. Frågan huruvida vargen är farlig eller inte är egentligen felställd. Vargen är en varg. Den har instinkter men ingen moral. En av dessa instinkter är att sky människan. Så vad händer när man börjar mixtra med den instinkten? Bara en människa skulle få för sig att pröva. Av kontrollbehov, av övermod, av önskan att dominera också de arter som ärligt talat skiter i oss. Under skenet av att ägna sig åt altruistiskt bevarandearbete har den moderna djurparken lyckats få sina besökare att tro att vilda djur kan finna glädje i att interagera med människor. Visst tycker delfiner om att hoppa och leka, men som Berge slår fast är detta att ”förmedla episka berättelser inför publik ett helt och hållet mänskligt beteende”. Visst vill vargen överleva, men den bryr sig knappast om sitt varumärke.
Av en slump läser jag parallellt med ”Vargattacken” den brittiske miljödebattören George Monbiots bok ”Feral” (Penguin Books) från 2013, i vilken han utforskar fenomenet ”rewilding” – en gren av miljörörelsen fokuserad på hur biologisk mångfald på bästa sätt ska kunna återupprättas, den genuint vilda naturen återskapas och utrotade arter tillåtas återvända till sina tidigare habitat. En fråga han driver är ett kontrollerat återintroducerade av varg i Skottland, där den sista vargen dog 1621. Centralt för ”rewilding”-rörelsen är att naturen (naturligtvis inom begränsade men väl tilltagna områden) ska få sköta sig själv. Lämnad åt sig själv i ett fungerande ekosystem är vargen, enligt Monbiot, inte någon större fara för människan.
Ett sådant förhållningssätt till naturen kräver förstås att vi accepterar att det vilda har ett egenvärde, bortom den mänskliga upplevelseindustrin och -hysterin. Vargattacken på Kolmården visar om något på hur blinda vi blivit för det som borde vara självklart, nämligen att naturen har en agenda helt frikopplad från människans – och måste få ha det. I århundrade har mänsklighetens mål varit att dominera naturen, och vi har lyckats så väl att vi inte längre känner igen det vilda när det stirrar oss i ögonen. Det kan aldrig sluta lyckligt, varken för människa eller natur.
Gå till toppen