Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Jonas Gren: En osläckbar brand

Ingen kan bli överraskad av värmerekorden och skogsbränderna. Snarare passar de perfekt in i klimatforskarnas modeller. Vad den här sommaren lär oss är att vi nu gått in i en ny geologisk epok, skriver Jonas Gren.

Skogsbrand i närheten av Ljusdal.Bild: Maja Suslin/TT
Beror de infernaliska bränderna på den globala uppvärmningen? Många är vi nog som vill få en bekräftelse på – eller vederläggelse av – kopplingen mellan de bägge fenomenen. Men frågan är dessvärre felformulerad.
Ett enskilt fartygshaveri sker inte på grund av att stormarna blivit fler. Det är aldrig patriarkatet i sig som lyfter den enskilde mannens knytnäve mot en annan människas ansikte. Sambanden mellan strukturer och specifika händelser fungerar inte så.
Värmeböljor är väder. Bränderna är reaktioner på exceptionellt varmt och torrt väder (i kombination med annat, så som massiva, sammanhängande bestånd av lättantändlig tall och gran i Sverige).
”När jorden blir ännu varmare är den vetenskapliga sannolikheten för att vi får liknande extremväder i framtiden väldigt hög”.
Mer konkreta än så blir inte forskarnas ord.
Citatet ovan publicerades häromdagen i Aftonbladet och kommer från Johan Rockström, tillträdande chef för världens ledande klimatforskningscenter, Potsdam Institute for Climate Impact Research.
”Trenden vi ser i världen är oroande”, fortsätter Rockström. ”Extrem torka, värme och översvämningar sker vid lägre global uppvärmning än vad som tidigare förväntats. Det vi ser nu i Sverige och runt om i världen sker redan vid en grads uppvärmning, och slår dessutom allt oftare till i vår del av världen”.
Läs mer: Fint väder – eller jordens undergång?
Klimatforskarnas naturvetenskapliga fakultet har endast detta att tillgå: datapunkter från observationer ute i terrängen. Därtill modeller, statistik, tidigare forskning och teorier.
Detta vet vi: planetens atmosfär blir varmare, på grund av växthusgaser utsläppta av människors verksamheter. Värmen i sin tur är ett resultat av mer solenergi som låses fast vid jordytan. Solenergi är vad som driver klimatet, och ett överskott av sådan energi påverkar hur vindarna blåser, hur havsströmmarna rör sig, nederbörden faller, inlandsisarna smälter och luftströmmarna färdas. Energiöverskottet skapar turbulens, vars verkningar är globala, starka och tilltagande i takt med ökade utsläpp av växthusgaser.
Under hela den geologiska epok som kallas holocen, och som varade från den senaste istidens slut fram till alldeles nyligen, låg koldioxidhalterna kring 280 andelar per miljon (ppm). Idag ligger halten på 410 ppm, och stiger oförtrutet. Andelen koldioxid i luften har inte varit så hög på årmiljoner. Vad bränderna lär oss är att holocen nu ovillkorligen är över.
Ingenting i det som sker nu, i Trängslet, Aten eller Yosemite – hur dödligt eller somrigt det än är – kommer som en överraskning. Snarare passar förloppen perfekt in i klimatforskarnas modeller. Skeendet är den sjukes accelererande symptombild. Jag drar mig till minnes ett särskilt parti från den brittiska filmen ”The age of stupid” (2009), som skildrar klimatförändringarna utifrån ett fiktivt, postapokalyptiskt världsarkiv år 2055. En ensam arkivarie, spelad av Pete Postlethwaite, går igenom filmklippen. I nyhetssändningarna från det sena 2010-talet ser han rapporter om omfattande skogsbränder i hela världen. Förkolnade hus- och människokroppar. Regissören Franny Armstrong var ingen Nostradamus när hon prickade rätt nästan tio år i förtid. Hon extrapolerade bara prognoserna för en mänsklighet som vägrar ge upp privilegiet att ödelägga sin egen hemplanet.
Det pratas mycket om antropocen, den nya epok jorden har gått in i. Mer sällan talas det om vad vi lämnat: den exceptionellt stabila holocen under vilken allt vi känner som modernt blivit till. Ingen ska längre behöva bli förvånad över skenande kostnader för hanteringen av naturkatastrofer.
I 2018 års antropocen är det i snitt en grad varmare än det var under holocen. Men i framtidens antropocen kan det bli två, tre, fyra grader varmare. En uppvärmning bortom nåd: Amazonas i lågor, stora delar av de människobebodda områdena under vatten, aska eller öken.
Att koppla bränderna till klimatkrisen är inte en förhastad slutsats. Men sambanden är inte enkla. Det handlar om långsiktiga trender. För de människor som drabbas av – och arbetar med att hantera – de osläckbara härdar som sprider sig, finns ingen tid att meditera över strukturella förändringar. För dem handlar det om att göra vad som står i deras makt, minimera skadan – även om elden inte falnar förrän den når ett öppet fält, en brandgata, ett vatten.
Antropocen är en osläckbar brand. Det är vad denna sommar lär oss. Ingen insats för att minska koldioxidutsläppen kommer att lösa klimatkrisen. Bara minimera skadan. Jordens turbulenta klimat är ett monster.
Den kollektiva handlingskraft som människor i brändernas närhet uppvisat, beredvilligheten, beslutsamheten – några drar slang i tofflor, andra bakar bullar – visar också vad som måste hända i världen i stort.
Att komma samman och agera.
Medan den enskilda branden är akut, gripbar, stickande i ögonen, tung i lungorna, kommer klimathotet smygande som en osynlig dimma. Katastrofen kan lära oss att även klimatförändringarna är akuta, stickande, tunga i lungorna.
Det bästa att göra när elden härjar är inte att hemfalla åt vankelmod eller sorg. Det är att kavla upp ärmarna. Stoppa vad som stoppas kan.
Läs alla artiklar om: Skogsbränder
Gå till toppen