Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Eileen är en romanhjältinna som saknar motstycke

Snart smäller det. Anna Lundvik läser en spänningsroman som lånar Hollywoods tricks utan att bli förutsägbar.

Ottessa Moshfegh.Bild: Kimiya Ayubi

Ottessa Moshfegh

BOKEN. Eileen. Övers Alva Dahl. Modernista.
Det är sextiotal i New England och den 24-åriga Eileen Dunlop är spektakulärt egendomlig. Hon arbetar som sekreterare på ”ett fängelse för barn” och bor på en utkyld, halvinredd vind hemma hos sin gravt alkoholiserade far, en före detta polis. Trots att hon inte vill att pappan ska dö, fantiserar hon om att döda honom.
”Eileen” är en spänningsroman av den annars smalare amerikanska författaren Ottessa Moshfegh. Det är hennes romandebut, men den föregicks av kortromanen ”McGlue” från 2014 och prisbelönta noveller i tidskrifter som ”The New Yorker” och ”The Paris Review”. I intervjuer gör Moshfegh ingen hemlighet av att ”Eileen” från början var ett experiment för att tjäna pengar. Men ett ovanligt lyckat sådant: romanen har rönt stora framgångar, nominerats till bland annat Man Booker-priset och ska snart bli film.
Inte konstigt, för att läsa ”Eileen” är som att se en bättre Hollywood-thriller. Den följer dramaturgiska konventioner och byggs upp med välbeprövade tekniska tricks, inte minst så kallade foreshadows, alltså antydningar om vad som ska ske: ”Inom en vecka skulle jag ha rymt hemifrån, för att aldrig mer återvända. Det här är berättelsen om hur jag försvann.” Det är den åldrade Eileen som berättar, först på typiskt amerikanskt, utförligt manér om situationen Eileen befinner sig i, späckat med dramaturgiska löften: Snart smäller det.
Så när den vackra och intellektuella Rebecca väl dyker upp halvvägs in i romanen är hon efterlängtad. Hon är sinnebilden för Eileens ideal, smakfull och världsvan. Snart har Eileens stelfrusna vintertillstånd fått fart och handlingen vecklar ut sig. Och den gör det med stil. ”Tjechovs gevär” kallas den dramaturgiska princip som går ut på att alla detaljer ska utnyttjas: hänger det ett gevär på väggen, menade Tjechov, måste det före dramats slut avfyras. Moshfegh har hängt väggarna fulla med gevär.
Innan romanen är slut har författaren elegant avfyrat allihop, utan att det blir förutsägbart. Ändå är det Eileen som gör romanen märkvärdig. Som litterär gestalt känns hon ny på ett sätt som liknar hur Lisbeth Salander en gång var det: inom sin genre saknar hon motstycke. Klädd i sin döda mammas garderob kör hon en Dodge med rutorna nere för att inte få kolmonoxidförgiftning. Hon snattar, super, trånar, på samma gång pryd och pervers, självhatande och anorektisk, men ogenerad inför detaljerade utläggningar om sina egna exkrementer och frånstötande begär. Hon vill så gärna vara vacker, men läppstiftet, som allting annat, är fel. Förlaget Modernista har något av ett dåligt rykte när det kommer till översättningar, men Alva Dahls får ändå, borträknat några missar, godkänt. Meningarna har humoristisk stuns och Eileens röst är karaktäristisk.
Till skillnad från mycket annan spänningslitteratur luckrar ”Eileen” effektivt upp gränsen mellan ont och gott genom att låta gestalterna speglas i varandra. När Rebecca chockeras över att en intagen pojke dödat sin far – hur kan man göra något sådant? – vet läsaren att Eileen, via sina mörkaste fantasier, förstår honom.
Hemma i köket sitter hennes egen pappa bland flaskorna. Han har en revolver.
Gå till toppen