Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Europas nederlag

De tyska nazisterna bar ansvaret för Förintelsen, men i sin nya bok visar Götz Aly hur den sedan länge utbredda europeiska antisemitismen beredde marken.

Götz Aly är tysk historiker och journalist.Bild: Andreas Labes

Götz Aly

BOKEN. Europa mot judarna 1880-1945. Övers Jim Jakobsson. Daidalos.

Kriget är slut, fasorna är över, tillbaka till livet. Den unge judepojken, huvudpersonen i Imre Kertész självbiografiska roman "Mannen utan öde", återvänder från koncentrationslägren till Budapest:
"Efter ett par steg kände jag igen vårt hus. Det stod kvar, oskatt, alldeles välbehållet. I portgången togs jag emot av den vanliga lukten, av den skrangliga hissen som vilade i sitt gallerförsedda schakt och de gulnötta trapporna, och högre upp återsåg jag också en krök av trappan som var minnesvärd på grund av ett egendomligt, förtroligt ögonblick. När jag kom upp på andra våningen ringde jag på vår dörr. Den öppnades nästan meddetsamma, men bara så mycket som det inre låset, en sådan där säkerhetskedja, tillät, och jag blev lite förvånad eftersom jag inte kom ihåg någon sådan anordning från förr. I dörrspringan tittade ett främmande ansikte på mig: en ungefär medelålders kvinnas gula, beniga ansikte. Hon frågade vem jag sökte och jag sa: 'Jag bor här.' 'Nej', svarade hon, 'här bor vi …'"
Pojken var inte ensam, överallt i Europa stängdes dörrar framför överlevande judar. Deras lägenheter hade tagits över av andra, grannar eller helt främmande, deras ägodelar likaså. Många tvingades bo i läger i flera år i väntan på att komma till Palestina eller något annat land. Sverige tog emot många från lägren, men myndigheterna var inte heller nu övertygade om att fler judar var vad Sverige behövde. Kenneth Hermele konstaterade nyligen i boken om sin judiska familj att det tog längre tid efter kriget för hans far att bli svensk medborgare än det hade tagit för hans morfar före det.
Den här situationen, kallad ”De oönskades återkomst”, är själva utgångspunkten för den tyske journalisten och författaren Götz Alys bok "Europa mot judarna 1880-1945". Det är en lika bra som överraskande utgångspunkt för en skildring av europeisk antisemitism. De flesta av oss har nog velat tänka – eller tro - att efter Förintelsen skulle världen drabbas av insikt och överallt och alltid göra bot och bättring, oavsett om man varit medskyldig eller ”bara” åskådare. Men Aly ger en rad exempel på motsatsen. I Wien hade nazisterna under kriget låtit fördela omkring 50 000 bostäder som hyrts eller ägts av judar till icke-judiska Wienare och därmed, Aly citerar Hitler, ”löst bostadsbristen i Wien”. Av de efter kriget återvändande 1393 judarna hade bara 17 procent fått en lägenhet förmedlad av staden under de två första fredsåren. Då styrdes den ändå av socialdemokrater.
Från krigslutet backar Aly till slutet av 1880-talet och ger en bild av ett Europa där nationalstaterna börjar formeras, en process som fullbordas efter första världskriget, med framför allt dubbelmonarkins sammanbrott i Österrike och Ungern. En rad europeiska folk sökte sin identitet i egna nationer, ofta inom helt nya gränser. Polacker, litauer, ungrare, tjecker och slovaker, serber, kroater, greker. Med ett undantag: det judiska folket. De judar som hade nationella ambitioner, sionisterna, fick fortfarande nöja sig med en dröm. Under tiden blev de ett slags spelbollar i nationernas Europa.
Aly ger med mängder av exempel en övertygande bild av hur den växande nationalismen går hand i hand med en växande antisemitism som tar sig alla möjliga olika uttryck: byråkratiska genom att judar hindras från att utöva vissa yrken eller utestängs från utbildningar; juridiska genom nya, trängre definitioner av kriterier för medborgarskap och i sista hand deportationer; kulturella genom odlande av nationella myter där ett nymornat ”vi” alltid sökte identitet genom att ställa sig i motsats till ett ”dom”. Till det passade judarna perfekt.
Götz Aly vill inte för ett ögonblick lyfta bort den helt avgörande skulden och ansvaret för Förintelsen från de tyska nazisterna, men han vill visa att en orsak till att den gick så bra att genomföra var att marken, på väldigt många håll i Europa, sedan länge var beredd: inte på utrotning, men på nästan allt annat.
Ett exempel i högen: Roman Dmowski, de polska nationaldemokraternas ledare i början av 1900-talet och en av de polska undertecknarna av Versaillesfördraget som återgav Polen självständigheten och som idag står staty i Warszawa och pryder landets jubileumsmynt, var en brinnande antisemit. Han förde in ”kampen för att befria samhället från judiskt inflytande” i sitt partis program. Skälet: judarna var i stånd att ”assimilera vår majoritet intellektuellt, men delvis också fysiskt”. Det var i själva verket judarna som bar ansvaret för att preussare och ryssar hade delat upp landet mellan sig!
Götz Aly är en i Tyskland rätt omstridd författare. Hans stil är skarp, hans svep - ibland onödigt - breda, hans lust till polemik ibland lite för stor, men hans ärende denna gång är utomordentligt viktigt och har stor betydelse för att vi ska se vår samtids växande nationalism i det rätta ljuset. Dagens alltmer aggressivt formulerade ”vi polacker”, ”vi svenskar”, ”America first”, förutsätter precis som under 1900-talets första hälft en avgränsning mot ”de andra”.
Det kan vara intressant att koppla samman Aly med en annan av vår tids smartaste analytiker, bulgaren Ivan Krastev (aktuell på svenska med boken "Efter Europa"). I ett föredrag nyligen, avtryckt i Die Zeit, talade han om Europatankens tre nederlag.
Det första består i att Europas sammanbrott i och med andra världskriget och Förintelsen, inte längre är en levande erfarenhet för dagens unga, och för de hundratusentals invandrarna från andra delar av världen är det andra krig som är ”Kriget”.
Det andra är att den sensibilitet för minoriteter och undertryckta grupper i våra samhällen som var den viktigaste följden av 1968 nu har gett vika för ett slags revanschlusta från ”majoriteternas” sida.
Och ett tredje nederlag är att de öst- och centraleuropeiska samhällen som befriades från kommunismen 1989 nu har tröttnat på att härma efter väst. Att härma skänker ingen självkänsla, menar Krastev, och han behöver inte leta länge för att se exempel på vad som i stället för ”västs” ideal kan ingjuta den där självkänslan.
Ett Europa och en Europatanke som inte tar hänsyn till de här tre ”nederlagen” kommer inte att ha något att sätta emot nationalisterna, lika lite som gårdagens Europa hade något verkningsfullt att sätta emot den organiserade antisemitism som ledde fram till Förintelsen.
Gå till toppen