Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

En hemsökt familjs hemska hemligheter

Filmen genomsyras av en psykotisk mardrömskänsla, men Malin Krutmeijer blir inte rädd.

Toni Collette.Bild: Nordisk Film

Hereditary

BIO. SKRÄCKFILM. USA, 2018. Regi: Ari Aster. Med: Toni Collette, Alex Wolff, Gabriel Byrne, Milly Shapiro. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.07.

En konstnär tappar verklighetsförankringen, tonåringar ansätts av mörka makter, infernaliskt vänliga äldre människor blir klibbigt påhängsna. Allt detta händer i Ari Asters långfilmsdebut "Hereditary” och det är ju klassisk skräckfilmsmark.
Huvudpersonen Annie producerar visserligen konst, till skillnad från den skrivkrampande författaren i Stanley Kubricks ”The shining”, men det är knappt. Hon stressas av utställningsdeadlines och verkar allt mer opålitlig. Och visst är den närmast parodiskt fryntliga kvinnan som tar kontakt med Annie olustigt insisterande, på samma sätt som grannparet är mot Mia Farrows unga mamma i Roman Polanskis ”Rosemarys baby”.
Annies dotter och son befinner sig i varsin ände av puberteten, ungefär samma kritiska ålder som flickan Regan är i när hon blir besatt av djävulen i William Friedkins ”Exorcisten”.
När barn kommer i tonåren, eller adolescensen, börjar de frigöra sig från föräldrarna som då förlorar kontroll. I de flesta kulturer finns en föreställning att risken ökar för att ”onda krafter” därute i världen påverkar barnen och leder dem snett. Man skulle kunna säga att såväl Regan som Annies barn Charlie och Peter hamnar i otroligt dåligt sällskap, rena skräcken för en förälder faktiskt.
Att amerikanska och brittiska kritiker har gått ner i brygga av entusiasm över ”Hereditary” beror kanske delvis på att de känner sig lika smarta som jag när de prickar av referenserna, men många säger sig också ha blivit vettskrämda.
Det blev inte jag, trots att filmen genomsyras av en nästan psykotisk mardrömskänsla och är rätt generös med grafiska chockeffekter.
Allt tar fart när Annies härsklystna och mystiska mor dör. Annie börjar gå i gruppterapi, inte för att hon sörjer utan för att hon inte gör det. I terapin avslöjas, tämligen överförklarande, en familjehistoria präglad av psykisk sjukdom – det tunga arv som filmens titel syftar på.
Att Annies familj, med man och de två barnen, hemsöks av något slags dysfunktion står klart redan i inledningsscenerna, då handlingen dyker rätt in i ett av de dockskåp som hon tillverkar. Vad är väl det om inte en antydan om de förljugna dockskåpslekar som kan försiggå i trevliga familjers sköte? Eller ska vi förstå det som att gränsen mellan fantasi och verklighet är på väg att lösas upp?
Två bilar och ett stort, vackert hus kan hursomhelst inte dölja att sonen är försummad, möjligen rentav oönskad, medan dottern ritar konstiga saker och ger ifrån sig smackljud som ett slags tics.
Skickligt skruvar Ari Aster, som står bakom både manus och regi, upp ett alternativt (o)verklighetsplan. Gradvis ställer han in skärpan på Annie och sonen Peter.
Det är väldigt elegant. Ingenting blir sämre av att Toni Collette gör ett verkligt kraftprov i rollen som Annie, och att Milly Shapiro (Charlie), Alex Wolff (Peter) och Gabriel Byrne som pappa Steve är alldeles strålande i sina roller.
Pappa Steve ja – han för tankarna till de äkta männen i Lars von Triers ”Antichrist” och "Melancholia”. De är rationella, rentav ganska goda, men fantasilösa och därför står de handfallna inför de krafter som kvinnorna drabbas och närs av: poesi, inre världar, depression, skuld, passion, själva existensen.
Ni hör, ”Hereditary” är en intressant och intelligent film, men tyvärr inte på något riktigt eget sätt. Den saknar originaliteten hos lyckade nya skräckfilmer som ”It comes at night” och ”Get out”. För mig blir den aldrig riktigt blodisande spännande. Men den är mycket välgjord och ambitionerna är det inget fel på – och tydligen skrämmer den vettet ur vissa också.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 27 juli
Gå till toppen