Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Mats Skogkär: Ordning som rämnar.

Demokrati måste vara mer än att gå till vallokalen vart fjärde år.Bild: PONTUS LUNDAHL / TT
Det råder ingen brist på beskrivningar och analyser av den liberala demokratiska ordningens förfall.
Rupture – The Crisis of Liberal Democracy (Polity) är den inflytelserike och skarpsynte spanske sociologen Manuel Castells bidrag – från ett vänsterperspektiv – till den växande genren.
Rupture är synonymt med brytning, klyfta, spricka, rämna. Och Castells ser i likhet med många andra idag en rådande världsordning som är på väg att just rämna. Klyftan mellan styrande och styrda vidgas.
Två av tre medborgare i hela världen anser att politikerna inte representerar dem, i meningen talar för dem och ser till deras intressen.
Kanske är denna demokratins kris oundviklig, ett öde som alla av människor skapade institutioner förr eller senare möter, resonerar Castells.
Politiken har blivit ett sätt för många att sko sig ekonomiskt, under eller efter den politiska karriären. Och Castells beskrivning av den korrupta politiken i hemlandet Spanien, den tunna men analytiskt täta volymens längsta kapitel, gör det lätt att förstå att missnöjet jäser bland människor.
På samma gång, konstaterar Castells, tar den stora majoriteten de demokratiska idealen på allvar, tror på dem. Och det är denna envisa tro på demokratins ideal som gör människors besvikelse över hur dagens demokratiska system fungerar så djup, vreden så stor.
Samtidigt ligger det också något hoppfullt i att det – om Castells har rätt – är ett missnöje med demokratin sådan den blivit, inte med demokratin sådan den skulle kunna vara, som nu ses världen över.
Globaliseringen och den tekniska utvecklingen har lyft hundratals miljoner ur fattigdom. Men det finns både vinnare och förlorare. Vinnarna beskriver Castells som en välutbildad, kosmopolitisk elit med förmågan att omsätta sitt individuella, sociala, kulturella och intellektuella kapital till reda pengar på den globala marknaden. Förlorarna är en platsbunden, allt mer nedvärderad arbetar- och lägre tjänstemannaklass. Å ena sidan de som betraktas som skaparna av värde och å andra sidan de värdelösa – eller de som åtminstone fått se sitt värde på (arbets)marknaden kraftigt devalveras.
Globliseringen skapar en identitetskris bland förlorarna som gör att de tyr sig till nationen, till traditionen och den egna gruppen, sammanfattar Castells. Den som inte kan visa upp ett fett bankkonto som bevis för sitt värde får söka sin stolthet på annat håll.
Den växande misstanken att politikerna bryr sig mer om den övriga världen än om de egna medborgarnas värld får intolerans och främlingsfientlighet att gro, menar Castells. Ledarna för de nya politiska rörelserna får sin legitimitet genom sin opposition mot etablissemangets institutioner, som i allt högre utsträckning betraktas som illegitima.
Trump, brexit, de traditionella franska maktpartiernas kollaps i mötet med utmanaren Emmanuel Macron, Femstjärnerörelsens osannolika väg till regeringsmakten i Italien och så vidare, är alla utslag av denna revolt mot den rådande ordningen.
En annan av Castells teser är att politik i grunden är känslostyrd, inte rationell. Vi är dygnet runt omgivna av gamla och nya mediers oupphörliga försök att fånga vår uppmärksamhet. Politiken blir personfixerad, de enkla budskapen tar över. Att angripa någons karaktär och ledarskapsförmåga är det effektivaste sättet att komma åt en politisk antagonist. Negativa budskap dominerar. Alla letar efter andras smutsiga hemligheter – skandalerna som kan sänka motståndarens politiska karriär.
Och människor tröttnar.
Det finns ett överväldigande överflöd av information men vad i allt som hävdas är sant? Vem vet. Så uppstår en politisk-digital kakofoni där ingen litar på något påstående vars sanningshalt hen inte personligen kan kontrollera.
Känns det välbekant?
Om drygt en månad är det riksdagsval. Ett val som sannolikt inte löser dagens låsningar. Och med politiker som framstår som mer småskuret grälsjuka än någonsin förr.
Den traditionella blockpolitiken är död. Hur många tror på försäkringarna om att alliansen lever? Så mycket av debatten handlar om det politiska spelet och om vem som är redo att ta makten med hjälp av Svartepetter – Jimmie Åkesson (SD).
Än är det för tidigt att likt Castells räkna ut den liberala demokratiska ordningen – ett system som gett alla som haft förmånen att leva under det ett historiskt ojämförligt stort mått av frihet och välstånd.
Men det gäller att inse vad som står på spel.
Gå till toppen