Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Rostbygget – en aggressiv manifestation av ett migränanfall

Carl Svensson: Huset för tankarna till 50 år gammal öststatsarkitektur skriver Carl Svensson.Bild: Patrick Persson
I Sydsvenskan 26 juli skriver Sara Berg ett försvar av cortenstålhuset som uppförts i kvarteret Sofia. Hon bekänner att hon själv älskar brutalism, och det är naturligtvis bra att någon uppskattar de betongklossar som dykt – och dyker – upp runtom i världen. Men de flesta av oss gör det inte – och det är inte svårt att visa på heller. Det är inte i Londons Canary Wharf som turisterna flockas, det är inte vid Skatteskrapan utan i Gamla Stan som kameror smattrar i Stockholm och det är inte Carolikvarteren folk uppsöker för att njuta av Malmö. Svenska arkitekter föredrar dessutom att bo i hus byggda före 1930 (Arkitekten 17/6 2015) - inte i bostäderna de själva ritar.
Läs mer: Inget rostigt schabrak – kritiken mot Malmös senaste nybygge är överdriven
Läs mer: Nytt men rostigt– kritik mot "Malmös fulaste hus"
De andra argumenten som presenteras räcker inte heller särskilt långt. Rivningarna på Lugnet ska bevisa att “inte speciellt vackra” hus är bättre än motsatsen, om de erbjuder god hygien – som om sanitet utesluter skönhet. Gamla Väster räddades i samma veva och har nu alla moderna bekvämligheter: bra avloppssystem påverkar inte utseendet på fasader och huskroppar.
Berg konstaterar sedan att Cortenstålhuset inte alls passar dåligt i omgivningen, eftersom Rättscentrum tvärs över kanalen “verkligen inte är någon skönhet”. Är tanken att fler fula hus runtomkring får Rättscentrum att framstå som vackrare? Så motsäger Berg sina egna poänger - även då hon först belackar ny “yvig småskalighet” till förmån för stora, släta fasader - för att sedan hävda att städer behöver variation för att vara intressanta och levande. De vidsträckta, monolitiska ytor Berg önskar sig rimmar illa med detta.
Jämfört med olikfärgade, sinnrikt ornamenterade sekelskifteshus framstår Cortenstålhuset mest som fantasilöst och tillbakablickande. Det för ju, som Berg själv erkänner, tankarna till 50 år gammal öststatsarkitektur.
Det går alldeles utmärkt att bygga nytt utan att göra avkall på vare sig storskalighet, variation, skönhet eller progressiv komfort. Ett ypperligt exempel på detta i Malmö är Potatisåkern. Där vistas jag gärna: där känns bebyggelsen nämligen inte som aggressiva manifestationer av ett migränanfall.

Carl Svensson

Malmö
SVAR DIREKT
Nu råkar jag gilla femtio år gammal öststatsarkitektur. Det finns helt magnifika byggnader i länder som Polen, Bulgarien och Armenien, inte alls några betongklossar, utan geometriskt varierade och genomtänkta mästerverk. Byggnader som är oerhört pampiga när man upplever dem i verkligheten. Även dessa besökts av turister, liksom Turning torso är en turistattraktion. Att bedöma arkitekturens estetiska kvaliteter efter hur attraktiv den är för turister, är som att bedöma en restaurang efter hur högt den rankas på Tripadvisor.
Men jo, jag tror att cortenstålbyggnaden i Malmö kommer att bli vacker när den är färdigbyggd, jag tycker också att jugendhus är vackra precis som jag tycker om en del ny arkitektur, medan jag avskyr annan. Den postmoderna arkitekturen på Potatisåkern är ingen favorit hos mig, men jag är glad för att den existerar. Jag tror inte att en stadsbild vinner på att man ständigt försöker återskapa arkitektur från en era som inte längre finns, jag tror på att låta varje tidsperiod märkas. Den historiska charmen kan aldrig plagieras och i många fall är det inte ens önskvärt. Jugendhus må vara tilltalande för ögat, men invändigt är de inte gjorda för moderna människors behov.

Sara Berg

Medarbetare på Sydsvenskans kulturredaktion
Läs mer: Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Läs alla artiklar om: Malmös fulaste hus
Gå till toppen