Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Det högerpopulistiska paradiset

Joakim Medin gör ett fint journalistiskt fotarbete i sin bok om Ungern, men kunde behövt en strängare redaktör, skriver Petter Larsson.

Joakim Medin.Bild: Verbal förlag/Giulia Tuveri

Joakim Medin

BOKEN. Orbánistan - rädsla och avsky i det illiberala Ungern. Verbal.

Om man med ordet revolution inte bara menar maktövertagande, utan tänker sig hur en politisk rörelse faktiskt förändrar samhällssystemet på djupet, så är Ungern idag en bruksanvisning till hur man kan göra revolution, eller snarare kontrarevolution, i en demokrati.
Vi har ju alla kunnat följa det på nyhetssidorna sedan Fidesz dundrande valseger 2010, och i stora stycken sammanställer journalisten Joakim Medin sådant jag redan läst i sin debatterande reportagebok "Orbánistan". Men det är inte så dumt, för när man får flera års rapportering i ett stycke framträder de stora dragen tydligare.
Det Viktor Orbán och hans parti gjort och gör är att i kraft av sitt starka folkliga stöd krossa de institutioner för maktdelning som vi vanligtvis förknippar med liberala demokratier.
Den politiska oppositionen är demoraliserad och splittrad – till stor del av egen förskyllan efter ett par årtionden av nyliberal politik och skandalös korruption. Den enda seriösa utmanaren är fascistpartiet Jobbik. Det är därför på gränsen mellan Fidesz och Jobbik den hårda politiska striden står, med följd att vänsteroppositionen börjat sondera en möjlig allians med fascismen för att kunna utmana Orbán.
Alla andra institutioner för maktdelning har underkastats partiets eller statens styrning: domstolarna, medierna, universiteten, frivilligorganisationerna.
Det är naturligtvis inget konstigt, snarare oundvikligt, att ett parti som länge dominerar en stat också så småningom överför sina egna värderingar på myndigheter och andra samhällsinstitutioner. Det sker genom lagstiftning, genom makten över utbildningen, genom tillsättningar och genom att den politiska oppositionen tvingas anpassa sig till partiets dagordning. Men i Ungern sker hegemonibygget genom politiskt blixtkrig.
Det har kunnat ske, menar flera oppositionella som Medin talar med, genom att Fidesz bedriver en permanent valrörelse, där man inte drar sig för att använda statens resurser för partiets intressen. En central del är konstruktionen av hårda fiendebilder, som pekas ut på ett fullständigt osakligt sätt i stora propagandakampanjer, och mot vilka regeringen nu måste skydda det ungerska folket.
Den korrupta oppositionen och den antiungerska EU-eliten, som vill kränka landets självständighet. De kriminella romerna. De muslimska flyktingarna, som hotar att islamisera Europa. Nej, förlåt, ”illegala migranter”, är orden, för i Ungern finns inga flyktingar – de flyende från Syrien eller Afghanistan hade ju kunnat söka skydd i andra länder, och kommer därför till Ungern ”illegalt”, resonerar man.
Och, givetvis, nationens fiende nummer ett, valutaspekulanten George Soros. Han får förkroppsliga den kontrajihadistiska konspirationsteorin om hur utländska eliter öppnat dörren till Europa för en muslimsk invasion. Att Soros dessutom är jude gör inte saken sämre, eftersom den outtalade antisemitismen kan locka väljare från Jobbik.
Det är med andra ord ett skolboksexempel på högerpopulismens tre komponenter: Det sunda folket, representerat av partiet, i kamp mot den korrupta eliten, som gått i allians med inre och yttre fiender.
Det är knappast förvånande att Ungern idag står som en ljusfyr för Europas ytterhöger och att svenska nazister åker dit på träningsläger, brittiska högerextremister slår sig ner och ledande sverigedemokrater emigrerar: här prövas ju framgångsrikt deras idéer i verkligheten.
För den som söker en progressivt vinklad kritik av Ungern är "Orbánistan" ingen dålig ingång.
Medin gör ett fint journalistiskt fotarbete. Han intervjuar oppositionspolitiker och intellektuella, går på valmöte med Jobbik, blir gripen av polisen när han närmar sig ett flyktingläger, läser brevväxlingar mellan EU och Ungern och pratar med korruptionsutredare och hårt pressade flyktingvänner.
Men med detta material i händerna borde han tagit ett djupt andetag. För "Orbánistan" lider av samma problem som hans tidigare, mycket intressanta och mer rafflande, reportagebok ”Kobane – den kurdiska revolutionen och kampen mot IS” (Leopard, 2016), som skildrar den kurdiska kampen i Syrien.
Boken saknar en tydlig dramaturgi, allt berättas i samma friska ton rätt upp och ner, intervjuer som kanske hade kunnat bli bärande slarvas bort till några pratminus, exceptionella dramatiska händelser – som polisingripandet – tonas snarare ner än upp. Det går hela tiden för snabbt.
Framställningen blir inte bättre av flitigt förekommande anglicismer, malplacerade talspråkliga uttryck och att Medin ibland påstår rent häpnadsväckande saker. Om Turkiets president Erdogan skriver han till exempel: ”Genom att släppa fram flyktingarna tvingade han EU att utverka ett avtal med honom”
Mig veterligen kom idén från tankesmedjan European Stability Initiative och initiativet sedan från den tyska regeringen. En turkisk plan hade varit en stor nyhet, men antagligen är det bara slarvigt uttryckt.
Här faller ett stort ansvar på förlaget. De har en sjudundrande reporter som är redo att göra jobbet på marken. Men det är deras uppgift att lära honom presentera det.
Gå till toppen