Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Låt oss förbli ett sjungande folk

Krönika

Professor Lennart Hedwall, tonsättare, pedagog, pianist och musikvetenskaplig författare med mera, har begåvat vår musiklitteratur med en ny tegelsten, ”På sångens vägnar” (utgiven i Kungliga Musikaliska Akademiens skriftserie på förlaget Norma). Bokens första mening lyder: ”Varför en bok om romanser när det så länge har sagts att romansen är död?” På den sista textsidan (542) citerar han Ture Rangström: ”jag /vet/ i konsten intet skönare än mötet mellan dikten och musiken. Två konstformer som tillsammans skapa en ny och oavhängig”.
Författaren är ute i angeläget ärende. Den kluriga boktiteln antyder inriktningen: Hedwall höjer rösten på den svenska sångens vägnar och kommer ut som en förespråkare för solosång i romansform.
Huvuddelen av den beundransvärda prestationen består av en värderande genomgång av ett väldigt material, från gustavianskt 1700-tal till uppsaliensaren Josef Eriksson (1872-1957). Han kan anknyta till föregångare på området – en Axel Helmer, en Ola Nordenfors, en Kunglig Musikalisk Akademi, vilken frambragt en annan typ av inventering och kunskapskälla, ”Levande svenskt musikarv”. Men Hedwalls effektiva dammsugning av och renhållning kring sina källor är remarkabel.
Den här krönikan ska dock handla om ett kapitel som inte finns i boken men som ansluter till Hedwalls dystra fråga: hur ska det gå med den svenska sångkonsten? För naturligtvis ligger det en sorgmodig ängslan dold i ett yttrande med tydlig självbiografisk poäng: ”den sista entusiasten”.
Den svenska sångartraditionen har lång historia, från ikoner som Jenny Lind och Christina Nilsson, över Jussi Björling och Nicolai Gedda, till Birgit Nilsson, Anne Sofie von Otter och Nina Stemme. Axplocket är färgrikt och kunde lätt kompletteras med ännu ett knippe internationella ryktbarheter i både äldre och yngre generationer.
Men hur ska den marginaliserade lågmälda solosången, en tämligen spröd men lödig specialitet, kunna leva vidare? Romansens tidiga livsluft har varit formatet, salongskulturens och hemmascenens intimitet. Den har inte behövt arenor eller elektricitet, bara en röst med ett piano, kanske en gitarr. Visserligen förenar också operakonsten dikt och musik, oftast med högre ljudnivå och, helst, mer intensiv dramatik. Mer utåtriktad, gärna briljant och ofta nog överskuggande den stillsammare floran.
Sverige har haft förmånen av ett rikt, för att inte säga världsberömt, körliv. Vi har musik- eller kulturskolor nästan överallt – men nu behöver vi tydligare tonvikt vid de estetiska ämnena i skolorna för att förbli ett sjungande folk, även utanför allsång på Skansen. Vi behöver både sångare och lyssnare, annars löper vår sångtradition risk att förtvina. En bred rekrytering måste upprätthållas – här är körkulturen basen för både bredd och professionalism.
Risken finns att körsången tappar mark i det medielandskap vi nu omges av. Plus att det också fordras påspädning i gruppen "entusiaster". En hästkur kunde behövas, inte minst i skolan, men någon patentlösning finns knappast i sikte.
Frågan kunde lätt vidgas till att gälla alla klassiska musikgenrers livsrum i landet - både de historiskt orienterade och de nyskapande. Men det är en annan historia.
Gå till toppen