Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Fantastisk klass och musikalitet

Cécile McLorin Salvant

KONSERT · JAZZ. Ystads jazzfestival, Ystad arena, 1/7

En sångerska som har allt: Cécile McLorin Salvant.Bild: Kenny Fransson, Ystads jazzfestival
Det såg ut som en djärv artistbokning. En hög­statussatsning, men våghalsig.
Cécile McLorin Salvant plockade förvisso hem en Grammy för sitt näst senaste album.
Och hon har två år i rad vunnit klassen "Bästa jazzsångerska" i prestigetyngda Down Beat Magazines kritikeromröstning. Bra nära en världsmästartitel i jazz.
Å andra sidan är Ystads arena stor. Den unga amerikanska sångerskan är ganska ny på scenen och knappast den artist som svenska folket pratar mest om vid sitt eftermiddagskaffe.
Nu kom runt 600 på onsdagskvällen, så det var glest på läktarna, men inte pinsamt tunt sammantaget. Stämningen blev familjär och varm.
Finns det då fog för all uppståndelse kring Cécile McLorin Salvant? Svaret måste bli "jojomensan, med tre körsbär på toppen". Hon har röstteknik i Dianne Reeves-klass, bortåt, och trots att hon måste ha arbetat igenom sina sångtolkningar minutiöst låter det hela lekfullt och spontant, liksom djupt musikaliskt.
McLorin Salvants register är fullsmockat mellan smeksamma viskningar och majestätiska brösttoner och hon gillar att ge varje ord dess valör och att byta uttryck och klang många gånger inuti en låt.
Det säger ganska mycket att hon lyckas ge liv och glans åt äldre töntigheter som "The trolley song" och "I wish I could shimmy like my sister Kate".
Musikaliskt ligger också sångerskan åt klassikerhållet. Hon har smak för standards och knyter själv av till traditionen när hon komponerar.
Röstregistret är stort från lågt till högt, andra nycklar till artisteriet är naturlig auktoritet, tydlighet, spelglädje och en imponerande lufthållningskapacitet.
På onsdagskvällen plockades låtar på många håll. Cécile McLorin Salvant sjöng "If you feel like singing" ur en Judy Garlandfilm och illustrerade texten om att sjunga genom att göra just det på olika sätt, bland annat småfult.
Cy Colemans gamla "I've got your number" serverades bitskt, kärleksfullt och småpilskt på samma gång. Marilyn Monroes paradnummer "Runnin wild" kom i vilt tempo och konsertens absoluta höjdpunkt blev operanumret "Somehow I never could believe" av Kurt Weill och Langston Hughes. En opera i sig själv, en sång i så många olika delar att sångerskan fick plats med nästan hela registret bara där, inte minst utsökt känslig balladsång.
Schyssta och mångsidiga kompisar har hon: pianisten Sullivan Fortner, basisten Paul Sikivie och trumslagaren Kyle Poole. De tre jobbade med en exklusiv krispig lätthet och njöt tydligt av sitt (sam)spelande, petade in små arrangerade trioinsatser längs hela vägen och lattjade med fräcka rytmeffekter och djärva omharmoniseringar.
Bandet använde också sina musikaliska finesser för att illustrera ordens innehåll, till exempel regn på fönsterrutan.
Cécile McLorin Salvant gav oss en hel liten avdelning av mer eller mindre reaktionära gamla låtar om hur viktigt det är för kvinnan att hålla sig snygg och fin för sin make (Burt Bacharachs och Hal Davids "Wives and lovers" — brrr). Och hon sjöng dem med drypande ironi och ett strålande leende.
Fortner stoppade in Helan och Halvan-temat i "Wives and lovers" och Salvant satte en perfekt punkt med Ida Cox kaxiga "Wild women don't have the blues". Tala om att cut the crap!
Läs alla artiklar om: Ystads jazzfestival 2018
Gå till toppen