Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Raduan Nassar förtjänar den internationella hajpen

Raduan Nassar har kallats Brasiliens störste författare – trots att han bara har skrivit tre tunna böcker. Gabriella Håkansson läser en författare med ett överdådigt bildspråk och konstaterar att hajpen är välförtjänt.

Bild: Klaus Mitteldorf

Ett glas vrede Arkaiskt jordbruk

BOKEN. Övers Örjan Sjögren. Modernista.

Hur känns det att bli internationellt hajpad kultförfattare vid 82 års ålder? Brasilianske Raduan Nassar vet.
Trots att den tillbakadragne storbonden med rötter i Libanon ägnat större delen av sitt liv åt att aktivt undvika att vara författare, så har hans stjärna på senare år exploderat och blivit en nova. 2016 fick han Camõespriset och översattes till engelska, och sedan har hans senkomna segertåg utanför den portugisiskspråkiga världen bara fortsatt. Idag kallas han ibland för Brasiliens störste författare, vilket är en sanning med modifikation. Hans produktion består bara av tre tunna böcker.
Det lustiga med Nassar är att han redan 1984 gick ut och proklamerade att han skulle sluta skriva och ägna sig åt jordbruk istället, och det tycks inte som om han skrivit något sedan dess. Som synes skrev han inte mycket under sin aktiva period heller, och nu kommer de omtalade ”Arkaiskt jordbruk” (1975) och ”Ett glas vrede” (1978) ut på svenska i översättning av Örjan Sjögren. Som alltid när Sjögren för pennan är översättningen fantastisk, och det man undrar är förstås – hur bra är Nassar?
Jo, han är verkligen bra.
Men det ska också sägas att ”Arkaiskt jordbruk” inte är någon lätt bok att läsa. I centrum står en förlupen son som flytt den isolerade farmen där hans grymma patriark till far styr sin elvahövdade barnaskara med järnhand. Dagarna fylls av religiösa ritualer och hårt arbete på åkern, lite amish style. Avvikelser och egenmäktigt förfarande bestraffas, njutning och vila är en synd men i den arkaiska miljön dukas till fest för att fira sonens hemkomst, samtidigt som hotfulla bilder letar sig upp från det undermedvetna; sönernas åtrå till sina systrar, geten med det lena håret som smyckas som en jungfru, ringdanserna med den sexuellt utmanande dottern i mitten, frukterna, ritualerna, panflöjten.
Det är en gåtfull historia om renhetsiver och tabubrott som Nassar gestaltar på sitt strängt stiliserade språk. Den ena mer överdådiga bilden lassas ovanpå den andra och skapar en slags delirisk litterär predikan, lite som när Björn Ranelid går loss på scenen.
Hans ton är unik och böckerna blir snabbt stilreferenser, likt Jean Genet eller Mohamed Choukri som är de som ligger närmast Nassar i religiös och pervers tematik. Rent tekniskt ligger Clarice Lispector och Marguerite Duras också inom samma tonskala, men medan ortodoxa monostilister som de sällan gör avsteg från sin stil, så avviker Nassar genom att skifta ton i den andra boken. ”Ett glas vrede” utspelar sig på en samtida brasiliansk farm och berättas inledningsvis på ett rakt Hemingwayskt sätt. Efter en fulländad samlagsscen med sin älskarinna tar huvudpersonen en cigarett och tittar ut över sina ägor. Plötsligt får han syn på en svart fläck i mullbärshäcken. Bladskärarmyror har tuggat ett hål i bladverket och nu flammar helvetets eldar upp.
Plötsligt triggar älskarinnan hans hat. Under deras eskalerande bråk övergår hatet i åtrå och tanken på kränkande sexuella lekar. I ett atombombsliknande språkligt klimax visar Nassar att han verkligen är värd den internationella hajpen.
Så varför slutade han skriva? En spekulation är att han var för neurotisk. I en intervju i The New Yorker berättar Nassar för Alejandro Chacoff att han inte är den typ av författare som gärna stryker något, utan snarare lägger till. Och lägger till. Och till. En förläggare bekräftar och säger att han höll på att bli tokig av alla ändringar och tillägg Nassar skulle göra när hans böcker trycktes i nya upplagor, och inte nog med de språkliga ändringarna. Nassar skulle även lägga sig i omslagsdesignen och typsnittet i böckerna, i likhet med den besläktade Vladimir Nabokov. Chacoff kallar det för lingvistisk ångest, ”en nervös strävan efter exakthet”, och det fångar exakt den här sortens litteratur. Det är den laddade dynamiken mellan ytans sjukliga perfektion och undertextens mörka hotfullhet som gör att man vill läsa en Duras eller Nassar.
Chacoff tar sig också modet att konfrontera honom med varför han slutade skriva. Nassar svarar att han tycker det är ett himla liv om just det – han har slutat med massa saker tidigare; kaninuppfödning, språkstudier, journalistik… och varför, ja varför?
Raduan Nassar vet inte. Han ville jordbruka istället.
Kanske är det denna enkelhet och vägran att gå marknaden till mötes som gör att hajpen runt den brasilianske 82-åringen bara växer.
Gå till toppen