Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: ”Vi årsrika måste ta itu med vilken bild vi ger det uppväxande släktet av åldrandet.”

Lagar kan förändra värderingar men det måste mer till för att få bukt med den fördomsfulla inställning som drabbar äldre människor, skriver Barbro Westerholm (L), riksdagsledamot.

I Elisabeth Ohlson-Wallins och Annica Carlsson Bergdahls bok och vandringsutställning Årsrika (2017) säger 82-åriga vinterbadaren Marianne Pipping Ekström: ”Jag har aldrig varit lika bra som jag är nu”. För henne är vinterbadandet en livsnerv, skriver Barbro Westerholm.Bild: Elisabeth Ohlson Wallin
Visst finns det idag en fördomsfull syn på äldre, årsrika människor, som leder till diskriminering.
Frågan som en tolvårig pojke ställde i en uppsatstävling ”Varför är det finare att vara en gammal möbel än en gammal människa?” är relevant.
Men vi som är äldre har också ett ansvar för att få en förändring till stånd. Vi måste få bort dagens syn att äldre utgör en enhetlig grupp.
Bo G Eriksson visade i sin avhandling 2010 att vi människor är som mest lika varandra när vi föds och mest olika varandra när vi dör. Kort sagt: Vi föds som kopior och dör som original.
I en intervjustudie som Världshälsoorganisationen, WHO gjorde 2016 med 83 034 människor från 57 länder visade det sig att 60 procent av de som svarade hade låg respekt för äldre. Negativa attityder var vanligast i höginkomstländer. Sverige visade sig vara en av värstingarna. Studien ledde till att WHO samma år som resultatet publicerades inledde en global kampanj mot åldersdiskriminering. Bevekelsegrunden var att diskriminering leder till försämrad hälsa och livskvalitet.
EU föreslog redan 2006 en utvidgning av gällande direktiv mot åldersdiskriminering till att också omfatta bland annat hälso- och sjukvård och socialtjänst. Det är ännu inte infört. Orsaken är att vissa EU-länder, till exemplen Tyskland, motsätter sig det, men flera länder, däribland Sverige, lagstiftade i enlighet med förslaget 2013.
Lagar kan förändra värderingar men det måste mer till för att få bukt med den fördomsfulla inställning som drabbar äldre människor. Vi årsrika måste själva ta initiativ. Livserfarenhetens betydelse i arbetsliv, politik och samhället i övrigt är underskattad. Björn von Sydow, riksdagsledamot för Socialdemokraterna, och jag har analyserat den forskning som finns på området och resultaten talar för att årsrika personer är bättre än yngre på att lösa komplicerade problem och komplicerade konflikter. Det är något som arbetsgivare både i offentlig och privat sektor borde ta till sig.
Vi årsrika måste ta itu med vilken bild vi ger det uppväxande släktet av åldrandet.
Den statliga Bemötandeutredningens (SOU 1999:21) bilaga Barns bilder av åldrande (SOU 1997: 147) är tankeväckande. Författarna slår fast att redan i barndomen skapas schablonbilder av äldre och åldrande. Utredningen refererar till ett barn som skildrar sin mormor som Pippi Långstrump fast äldre, en mormor som gör spännande saker med sina barnbarn. Men utredningen innehåller också skildringar av äldre som mest är måna om att barnbarnen inte slår sönder prydnadsföremål och som använder den tid de tillbringar tillsammans med barnen till att klaga över hälsoproblem.
Var och en av oss årsrika har ett ansvar för vilken bild vi ger yngre av att lägga år till livet. Själv föredrar jag Pippi Långstrumpbilden.
En vanlig fråga årsrika får är: ”Vad sysslar du med”. Många svarar: ”Jag är bara pensionär”. Det är att förminska oss själva och värdet av vad vi gör efter pensioneringen.
Prioriteringscentrum, ett nationellt kunskapscentrum för prioriteringar inom vård och omsorg vid Linköpings universitet, intervjuade i studien ”Målsättningar och verkligheter – vård och omsorg i kommunal regi” år 2006 personer över 80 år som bodde hemma med stöd från samhället, till exempel hemtjänst och färdtjänst, om sina liv. Alla intervjupersonerna ville berätta om sitt arbetsliv, och gjorde det med stolthet. De talade också gärna om hur de klarade sina barns uppväxt och löste ekonomiska problem. Men att berätta om tiden efter pensioneringen var ingen sugen på. När de fick frågan varför blev svaret: De insatserna, till exempel i pensionärsorganisationer, andra ideella organisationer och som anhörigvårdare, var ju inget att berätta om. Det fick man inte betalt för och var därför inte värt att ta upp.
Jag ser det som att de intervjuade i och med pensioneringen gick från att vara Någon till att bli Ingen.
Jag anser att årsrika människor med stolthet också ska berätta om det de gör efter tiden i arbetslivet, inte framställa sig som ”bara pensionärer”.
Vi årsrika ska också göra vad vi kan för att bevara hälsan och självständigheten så högt upp i åren som möjligt. Det handlar om sådant som fysisk aktivitet, förebygga skador, äta näringsriktig mat, inte röka, visa respekt för alkoholen och ta till oss kunskap om hur man använder sina läkemedel på korrekt sätt. Samt inte minst viktigt, att vårda sina sociala nätverk. Jag är medveten om att det för många är lättare sagt än gjort, men avgörande för vilken bild vi ger omvärlden av åldrandet.
I Elisabeth Ohlson-Wallins och Annica Carlsson Bergdahls bok och vandringsutställning Årsrika (2017) säger 82-åriga vinterbadaren Marianne Pipping Ekström: ”Jag har aldrig varit lika bra som jag är nu”. De enda kläder hon har på sig på bilden är toppluva och skor och för henne är vinterbadandet en livsnerv. För andra kan det vara helt andra aktiviteter. Vi är ju individer som blir mer och mer olika varandra.

Barbro Westerholm

Barbro Westerholm (L) är riksdagsledamot.
Läs mer: Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen