Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Ett land förändras så snabbt.

En röst på nationalister är inte bara en protest. Det är en röst mot dagens liberala samhällsordning. Och förändringen kan gå snabbt.

Sommaren 2018 i Malmö.Bild: Johan Nilsson/TT
Om Förintelsen har de allra flesta ändå hört; om det obscena våldet, övergreppen och dödandet. Världen blev aldrig densamma.
Men hur var tiden strax före nazisternas mordindustri? Den sista sommaren? Såg ingen de mörka molnen vid horisonten?
Jag har äntligen hunnit läsa Lion Feuchtwangers Oppermanns – angelägen svensk nyutgåva i Nilsson förlags klassikerserie Absint. Recensionscitatet från New York Times på bokens insidesflik säger att inget enskilt verk mer övertygande och insiktsfullt har beskrivit den obevekliga upplösningen av tysk humanism.
Romanen som kom 1933 är inget mindre än en direktrapport om katastrofen.
Den ”vänder sig till det tyska folket, som inte tillåts läsa den, och uppmanar det att öppna ögonen. Och den vänder sig till världen utanför med budskapet: ’Vakna! Barbarerna närmar sig’ ”, skrev New York Times Book Review. År 1934.
En påminnelse om att världen tidigt visste en del om vad som försiggick i Tyskland. Men inte ville veta.
Boken handlar om en judisk möbelhandlarfamilj som sedan generationer lever ett strävsamt men bekvämt liv i Berlin när de bruna skjortorna blir fler, när ”de folkligas” sångbok Nationalsozialistischer Liederschatz omfattar verser som att ”då judeblod från kniven sprutar det ännu bättre går”. När riksdagshuset i Berlin sticks i brand och skulden hamnar på judarna. När en bildad medelklass suckar att hela landet har blivit ett dårhus och gör sig lustig över den gapiga ledarens stilistiska tabbar i boken som alla förväntades läsa; de vilkas hjärta klappar för den tyska kulturen och humanismen avfärdar helt enkelt boken som dålig.
Feuchtwanger lyckas fånga aningslösheten. Det är inte så att ingen ser vad som sker, men de flesta tycks räkna med att det är övergående.
Nej, det går inte att blunda för parallellen:
Idag går det att sucka över USA:s twittrande president, men de flesta tycks ändå bara vänta på att det snart ska vara över. Det går att sucka över populister och nationalister, men ändå tro att de försvinner när de skränat klart. Och påverkansoperationer och rena lögner på sociala medier – det kan väl aldrig vara så allvarligt?
Det är så galet att det inte riktigt kan tas på allvar, det som det ryktas om i 30-talets Berlin. Berättelserna om tortyr och förnedring är för vidriga för att kunna stämma. Eller?
Allt händer inför ögonen på Oppermanns. Ändå räknar de med att allt ska bli som det varit, så småningom. Fantasin räcker inte riktigt till för att förstå hur snabbt allt kan förändras. Hos dem – eller andra.
Som Per Svensson, politisk redaktör på DN, skriver i förordet till boken:
Sydsvenska Dagbladet från den 30 augusti 1939 har ett stort reportage om det fortsatt härliga badvädret i Malmö. Två dagar senare ska tyska trupper gå över gränsen till Polen och ett nytt världskrig bryta ut.
Måndagen den 30 januari 1933 toppade DN första sidan med rubriken ”6 000 stockholmare åhörde promenadkonserten i bussgaraget”. De kungliga var närvarande och Jussi Björling solist. Samma dag skulle sedan den tyske presidenten Paul von Hindenburg ta emot landets tillträdande regering, en koalition mellan högernationalister, konservativa och nationalsocialister med Adolf Hitler som rikskansler.
Det brukar sägas att den som behöver ta till Hitlerkortet redan har förlorat debatten.
Men poängen här är inte att antyda att någon är en ny Hitler, eller jämställa något parti med de tyska nazisterna, utan att påminna om att deras väg till makten och judeförföljelserna skedde i öppen dag. Ingen stoppade dem.
Lärdomen i Oppermanns är att allt på ett ögonblick kan bli mycket värre. ”Den civiliserade normaliteten är ett tunt skal som lätt krackelerar och faller sönder”, med Per Svenssons ord.
Men också att det inte bara är svårt i stunden att uppfatta vad som sker och från det dra slutsatser om vad som väntar.
Historien upprepar sig inte. Att populister och nationalister griper kring sig idag – och att uttalade nazister marscherar också på svenska gator – innebär inte att 1930-talet går igen. Likafullt är det klokt att hålla ett öga på backspegeln. Söka mönster, se tecken i tiden.
Som att den amerikanska extremhögerns guru Steve Bannon har kommit till Europa för att ena nationalister inför Europavalet nästa år, allt för att skada det liberala demokratiska samhällsbygget. Som att internationellt samarbete för välstånd, demokrati och stabilitet – läs EU, Nato, frihandel – betraktas som fienden. Som att muslimer i väst ses som paria.
Inte heller dagens högerextrema är subtila. Inte heller de verkar i lönndom. Och inte heller de kommer att försvinna, bara vi ger oss till tåls.
Sverigedemokraterna fortsätter växa och kommer av opinionsmätningarna att döma att bli stort i höstens val. SD gör skillnad på folk och folk, ser liberaler som sin främsta fiende och vill ha ut Sverige ur EU.
Att tro att det inte betyder något är naivt.
Den 9 september väljer vi framtid – och den framtiden kan börja fortare än anat. Något att fundera över för alla dem som bara vill ge ”etablissemanget” en spark på smalbenet med sin röst.
Nationalister vill inte bara skoja lite med eliten. De vill förändra. Men bara för att nationalismen har segrat förr så måste den inte segra nu.
Gå till toppen