Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

"Jag hatar när det går snabbt"

– Kanske har Bo Widerberg suttit i himlen och nickat och sagt "Det är bra, Carsten".
Det är möjligt. Efter 26 år är den i alla fall klar, Carsten Brandts "Den milda smärtan". Idag har filmen världspremiär på Lilla filmfestivalen i Båstad.

Bild från "Den milda smärtan".Bild: Carsten Brandt
Den första scenen spelade han in 1992, när han var 48 år. Han hade gjort två filmer förut – den romantiska komedin "92 minutter af igår" (1978) och Lars Norén-filmatiseringen "Demoner" (1986). Han ville göra en film om den danske författaren Thorkild Hansen och han ville göra den på sitt eget sätt. Han tänkte:
– Nästa film gör jag utan pengar och jag börjar nu.
Nu har Carsten Brandt fyllt 74 år och hans film har blivit fyra timmar och 44 minuter lång. Det går att se på filmen att tid har passerat, säger han på telefon från Nordsjälland. Det går att se att människan som har gjort den har blivit 25 år äldre.
– Den börjar poetiskt och optimistiskt. Och slutar verkligen i moll.
Några kanske minns Thorkild Hansens omdebatterade Knut Hamsun-biografi "Processen mot Hamsun", eller hans romantrilogi om den danska slavhandeln. Carsten Brandt har intresserat sig för de tidiga dagböckerna, och i ”Den milda smärtan” är Thorkild Hansen ung och kär.
– Jag har 300 timmar arkivmaterial, men inget av det är med i filmen. Det är ingen dokumentär. Jag vet inte vad det är. Den är långsam. Jag hatar när det går snabbt.
Den första delen, som är två timmar och tjugo minuter lång, är som ett pussel, och i den andra delen faller bitarna på plats. Filmen handlar också om en regissör, spelad av Carsten Brandt, som gör en film om Thorkild Hansen och isolerar sig i en biograf i Arild med ett enormt material för att göra färdigt sina drömmars drama.
– När jag tänker tillbaka på den bästa filmen jag har sett är det inte nödvändigtvis så att jag kommer ihåg handlingen. Men den har två-tre-fyra minuter som är magiska, som jag aldrig glömmer. Och dessa ögonblick – de finns där i min film.
Carsten Brandt pratar om filmkonstens död och alla försvunna biografer, citerar Jean-Luc Godard och François Truffaut och berättar om en magisk scen i ett bibliotek i Bo Widerbergs "Barnvagnen" (1963).
Han har mycket att säga också om inspelningen av "Den milda smärtan", och berättar att han många gånger har vänt sig upp mot himlen för att be Thorkild Hansen om hjälp med olika saker – som att smuggla in en kamera till Egypten eller ordna lite vind till en scen. Det har varit en helvetets kamp, säger han, och samtidigt det bästa han har gjort i sitt liv.
– Nu när jag sitter och tittar på filmen tänker jag att ja, den är en blandning av små mirakel och stort tålamod. Och det kan man se, säger Carsten Brandt.
Gå till toppen