Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Kärlekstörstande man finner insikt

Joaquin Phoenix lyser i en klassisk biopic signerad Gus van Sant.

Jack Black och Joaquin Phoenix.Bild: Scott Patrick Green

Don’t worry, he won’t get far on foot

BIO. DRAMA. USA, 2018. Regi: Gus van Sant. Med: Joaquin Phoenix, Jonah Hill, Rooney Mara, Jack Black, Kim Gordon. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.53.

Gus van Sant är tillbaka med en film som visserligen är bra mycket bättre än hans förra, ”The Sea of Trees”, men som inte kvalar in på topplistan över den på något sätt alltid ”unge indieregissörens” bästa.
”Don’t worry, he won’t get far on foot” är en ganska klassisk biopic om den kontroversielle skämttecknaren John Callahan, som gick bort 2010, 59 år gammal. Callahan blev tidigt alkoholiserad och fortsatte till en början dricka när han hamnade i rullstol, förlamad efter en bilolycka efter blöt kväll med extra allt. Tillnyktrandet kom igång efter ett AA-möte och tecknandet på allvar efter att hans smärtsamt saknade mor, som övergav honom som liten, uppenbarade sig för honom.
Gus van Sant har jobbat med filmen under många år, från början med Robin Williams i huvudrollen som den alkoholiserade och rullstolsbundne Callahan. Nu blev det i stället den genialiske Joaquin Phoenix som axlade rollen – och frågan är om han överhuvudtaget kan göra något som inte är magnifikt.
Det blir också det som blir filmens problem. Åtminstone en del av det. Dess knappt två timmar långa speltid bjuder på ett stort antal fantastiska ögonblick – små och stora (mest små), halsbrytande, roliga och rörande – men dessa omges av ett ännu större antal scener som är överraskande ointressanta och bleka. De olika bitarna passar inte riktigt ihop, helheten blir ojämn och, ja, lite platt och långtråkig.
Några av höjdpunkterna, utöver Phoenix förmåga att med små magiska medel lyckas förmedla förändringar i både tid, kropp och sinne, är Callahans vansinnesfärder med rullstol genom Portlands gator och stunderna när han sitter ensam i sin sjabbiga lägenhet och förgäves kämpar för att få korken av vodkaflaskan, med risk för att hans enda vän hamstern, ska mista livet. Allra, allra bäst är mötena med AA-sponsorn – den av Jonah Hill ljuvligt gestaltade homosexuelle, excentriske rikemanssonen Donnie, som kallar alkoholisterna i sin egen lilla privata terapigrupp (vilket gäng!) för ”kultingar” och ständigt har ett sarkastiskt men varmt leende i mungipan.
Skämskudden tas med fördel fram under de klichétyngda kärleksscenerna med Rooney Mara, som den svenska, väsenslika, nästan överjordiskt fina flygvärdinnan Annu. Paret möts först när Annu besöker Callahan som frivilligarbetare på sjukhuset och man hoppas länge att hennes besök är en uppenbarelse, precis som gymnasterna han ser på gräsmattan utanför sjukhusfönstret. Men det är bara ytterligare en grund och trist kvinnoroll.
Berättelsen leker fritt med kronologin men följer i stället i stora drag AA:s tolvstegsprogram – Callahan landar till slut som kringresande föreläsare. van Sant bygger en bild av en impulsiv, driven, envis, barnslig, oansvarig men i grunden snäll och kärlekstörstande människa, som till slut kommer till insikt. Och han gör det genom att fokusera på Callahan som individ, inte som konstnär – den som hade hoppats på att få veta mer om tecknaren Callahan och hans svarta humor får söka på annat håll.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 3 augusti
Gå till toppen