Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Clay Ketter väver drömmar av gips och murbruk

Clay Ketter skapar konst av stadens förfall. En äkta romantiker som går på djupet i det urbana landskapet, skriver Thomas Millroth.

Clay Cetter, "Valencia Grotesque V", 2005.Bild: Galleri Wallner

Clay Ketter och Love Lundell.

KONST. Galleri Thomas Wallner, Simris, till 26/8.

Clay Ketter bygger sina kompositioner av rivna fastigheter. Stadiga imponerande kollage av stadens förfall. Byggresterna är formfast arrangerade, färg och struktur spelar mot varandra, nästan som hos de gamla modernisterna. Men Ketter använder geometri och prefabricerat material på ett annat vis än konstruktivisterna. För mig är han i ordets djupaste mening en äkta romantiker, en intimist som går på djupet i det urbana landskapet.
Visst kan jag associera till Barbro Östlihn (1930-1995) och hennes målade tegestensfasader från New York. För henne var de en glimt av samtiden medan Ketters verk är skärvor ur det förflutna. Han ägnar sig åt reparationsarbete genom att foga samman strukturer och detaljer från gamla hus och inredningar. Om det för henne handlade om förvandlade iakttagelser i en främmande stad sysslar Ketter med sublim melankoli. Han kommer ursprungligen från New York, så på sätt och vis är väl verken centrallyriska, men han är säkert medveten om att den plats han lämnat bara existerar som topos, en ort i hans minne, en försvunnen tid. Därför går han utöver sig själv och sin egen historia in i den moderna stadens förhoppningar och brutala exkludering av människor. För på sitt sätt ställer ju kompositionerna frågan vilka som bodde i husen och vad som hände dem sedan. Väggar, murar, golv, tak – allt motsvarar mänsklig tid som plötsligt upphört. Det här är inga eskapistiska drömmar bort från världen; i all gips och puts finns samma känsla av fynd och förlust som hos författaren Clarice Lispector: ”I only work with lost and found (things).”
Också Love Lundell i det mindre utställningsrummet gör kollage av verkligheten, men på ett helt annat vis. Där Ketter står stadigt i staden söker Lundell en vag, trevande bild av drömmens landskap.
Lundells fragment är flimrande, hemliga scener där tiden för alltid är en annan. En tillflyktsort snarare än ett minne av trevliga skogspromenader. Och han uppmanar oss att fortsätta att sova för att drömma vidare och slippa verkligheten. Han liknar en hel del annan konst i dag med samma formlösa overklighet, en känslosam figurativ new age utan riktigt fast tecknade konturer. Bäst gillar jag de svartvita torrnålarna med sin slingriga skärpa, där perspektivet kan vara ett barns. De blir undrande i stället för undanglidande och vill inte trolla bort världen, bara få syn på den.
Men jag föredrar Ketter, där drömmen är stadigt förankrad i gips och murbruk.
Gå till toppen