Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Något så ovanligt som en självisk mamma

Kajsa Grytt lyckas med någonting så ovanligt som att visa hur klass påverkar förmågan att hantera känslor. Där är hon som bäst, skriver Elina Pahnke.

Kajsa Grytt

BOKEN. Du lever i mig. Natur & Kultur.

Efter att ha levt hela sitt liv utan sin mamma har han lärt sig att acceptera att hon övergav honom. Fast acceptera är kanske en överdrift, Peter har lyssnat till sin pappas beskrivning av mamman som en hora och har nu själv svårt att bygga nära relationer. Släpper ingen in på livet i rädsla för att de ska lämna honom.
"Du lever i mig” börjar när Peters pappa dör. Peter hittar en byrå fylld med brev från mamman, hon som enligt hans pappa aldrig hörde av sig, hon som bara lämnat och glömt.
Parallellt med plattläggaren Peter i Kajsa Grytts roman ”Du lever i mig” berättas mammans historia. Det som från början verkar vara ett bekvämt liv i skuggan av Los Angeles palmer utvecklas allt mer till en berättelse om skuld och ett ifrågasättande av den egna personen. Varför flyr hon från allt som blir besvärligt?
Kajsa Grytts mejslar fram två fina personporträtt och lyckas med hjälp av den ömtåliga relationen mellan mor och son berätta en större berättelse. På båda sidorna av Atlanten arbetar huvudpersonerna intensivt med känslomässig förträngning, men medan Peters känsloliv är instängt bakom maskulinitetens galler – han vill inte prata om någonting i rädsla för att visa svaghet – inser Veronica nödvändigheten i moderskapets självspäkning.
Hon har skuld men vägrar ha dåligt samvete eftersom hon förknippar det med att tycka synd om sig själv, något hon inte anser sig ha rätt till. Istället rör sig Veronica flyktigt mellan platser och sammanhang och har svårt att landa någonstans. Hon blir kär men hennes älskade dör i stormen Katrina. Tror hon. Ändå flyttar hon själv till New Orleans i jakt på något beständigt.
Platserna i "Du lever i mig" är omsorgsfullt utvalda. Med New Orleans som skådeplats visar Kajsa Grytt hur moderns personliga sorg blir futtig i jämförelse med Katrinas förödelse. Hur den vita kvinnan ifrågasätter sig själv när hon plötsligt står öga mot öga med den svarta befolkning USA:s ledning övergav mitt på katastrofens rand. Bitvis lyckas hon skildra det hon är ute efter, i dialogerna med dem Veronica möter. Men Kajsa Grytt hade tjänat på att lita till sin förmåga att illustrera relationer och vad som händer inuti oss, snarare än att låta huvudpersonen drabbas av spektakulära skeenden.
Allra bäst är boken när den vågar gå nära inpå Veronicas och Peters smärta, låter dem vara osympatiska, tänkande, förvirrade, hela människor. Här är språket följsamt, rinner som vatten och är observant inför hur klasskillnader och könsroller förändrar vår förmåga att hantera känslor. Sällan har jag läst ett kvinnoporträtt som vågar skildra en mamma som på samma gång är självisk och sympatisk, som flyr de roller som tilldelats henne men som ändå inte helt kan skaka av sig dem. Där lyfter jag på hatten för Kajsa Grytt, för hennes litterära mod.
Gå till toppen