Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Propaganda i spänningsförpackning

James Patterson spottar ur sig tre böcker om året. Victor Malm läser en habil spänningsroman, skriven tillsammans med Bill Clinton, och konstaterar att Patterson är en skicklig vd men en sämre författare.

Bild: Bebeto Matthews

James Patterson och Bill Clinton

BOKEN. Presidenten är försvunnen. Övers Olov Hyllienmark. Mondial.

Är James Patterson en författare?
Jag har ställt mig frågan några gånger den senaste veckan, samtidigt som jag har läst en bok där hans namn, tillsammans med Bill Clintons, står tryckt på omslaget. Beroende på hur man räknar, eller vem som räknar, står hans namn på ytterligare 146 omslag, minst, och även om somliga, märkligt produktiva, författare närmar sig sådana siffror – Lars Gustafsson är en – innebär det att thrillerklottraren i snitt har skrivit mer än tre romaner om året sedan debuten 1976.
Ett flertal av hans böcker, som den här, är samarbeten och fler än tjugotre, icke namngivna, författare har spökskrivit vissa böcker. Lägg till det faktum att han 2014 gav ut femton titlar – ja, då blir det tydligt att det snarare är tal om en litteraturfabrik än ett författarskap. Ett varumärke, en logotyp, en farsartad gestaltning av författarens död och valpliberala ledarskribenters våta dröm: en brinnande entreprenör snarare än ett av skattemedel curlat konstnärskall, som det hette i Dana Pourkomeylians nyliga variation på den dumtrötta tiraden om att en bra författare är en säljande författare.
Och nu har han alltså skrivit en bok tillsammans med Bill Clinton. Den handlar förstås om en amerikansk president, en amerikansk president som på alla sätt är motsatsen till den som just nu häckar i Vita huset. Före detta militär, välutbildad jurist, empatisk, högintelligent, modig, driven av en sund och självutplånande patriotism, beredd att riskera sitt namn, ämbete och liv för nationens skull.
Det är lätt att håna, och man har inte fel om man avfärdar ”Presidenten är försvunnen” som propaganda i spänningsförpackning, en idealiserande partsinlaga, Clintons sätt att säga ”tänk vad ni hade kunnat få i stället” till Pattersons gigantiska läsarskara.
Men att göra det är tråkigt, lite meningslöst. Och dessutom är romanen, på det hela taget, inte jättedålig. Patterson – eller Clinton, eller vem det nu är som faktiskt ligger bakom orden på sidorna – skriver bra. Berättelsen är spännande, en aning förutsägbar kanske, men maskineriet är väloljat på ett sätt som borde göra många avundsjuka. Hur mycket författare av hans sort än hånas i konstnärligare kretsar, är jag inte övertygad om att de med större litterära ambitioner alltid är skickligare. Mer intressanta kanske, men inte skickligare.
Populärlitteraturens sämsta sidor – simpel prosa, fumligt bildspråk, övertydlighet, cliffhangerlogik, dumförklarande och idoga upprepningar av identisk information – lyser knappast med sin frånvaro, men är heller inte jobbigt påtagliga. Och givetvis är berättelsen sensationell.
USA möter det största hotet i nationens historia, ett terrorvirus hotar att slå ut samtliga av landets internetuppkopplade prylar, med vittgående konsekvenser: allt som är beroende av att vara uppkopplat slutar fungera, all data försvinner – ja, den mest centrala funktionen i landets infrastruktur omintetgörs. Förutom att fungera som god patriotisk propaganda, ja, förutom att presentera en fånigt idealiserad bild av ett bättre USA, en bättre president, har boken alltså en pedagogisk funktion. Den är lättare att uppskatta: gissningsvis är jag inte ensam om att knappt ha tänkt på hur fullkomligt sabbat det mesta skulle bli om internet försvann över en natt, vilket förstås även fungerar som en variation på ett traditionellt thrillertema: den normalitet vi tar för given är skör och skyddas av ett litet antal smarta och modiga människor. Men oavsett det schematiska är romanen väl sammansatt, spännande från första sidan till sista.
Verkar inte allt det här peka på motsatsen till det jag skrev i inledningen? På att Patterson, trots allt, är en författare? Och dessutom en som är särskilt skicklig på att sätta samman en spännande handling? En skicklighet som, åtminstone delvis, bidragit till att hans böcker har sålt i över 375 miljoner (!) exemplar. Alexandre Dumas, en annan författare som drog nytta av en förvånande stor stab skrivande assistenter, nådde inte sådana volymer. Och även om ”Presidenten är försvunnen” aldrig blir en populärlitterär klassiker av typen ”Greven av Monte Cristo” eller ”De tre musketörerna” är det en ganska gedigen populärroman.
Motargument: forskning publicerad i Digital Humanities Quarterly har faktiskt visat att det oftast och till största del är Pattersons assistenter som ligger bakom hans prosa, liksom att han studerar sin publiks demografi och intressen och låter resultaten påverka innehållet i romanerna. Det senare är ju alls inte olikt ett företag som söker maximera profit, som vill få litteraturfabriken att fungera så effektivt som bara möjligt, skapa en efterfrågad vara. Och Patterson är en minst sagt skicklig vd. Att tillsammans med en före detta president ge ut en bok om en man – hälften statschef, hälften självuppoffrande superhjälte – som står upp för det rätta och goda, är garanterat en guldgruva i Trump-tider.
Gå till toppen