I sin förra bok förde Felicia Feldt sin egen talan. Den omtalade självbiografiska boken ”Felicia försvann” från 2012 var en dotters uppgörelse med sin berömda mamma Anna Wahlgren. Sedan dess har Feldt arbetat på hospice och det är också i den miljön hon har valt att förlägga nya romanen ”Dödsbädden”. För hon är nu tillbaka i fiktionens värld, och jagberättare är – bokstavligt talat – en säng på ett hospice. En säng där människor ligger och dör, den ena efter den andra. Svårt att tänka sig ett mer tragiskt och dramatiskt upplägg, med andra ord.

På Lugnets Hospice i Stockholmstrakten, och med dödsbädden som ett slags tyst vittne, utspelar sig här det ena dramat efter det andra. Rollbesättning: de döende, deras anhöriga, men också sjukhuspersonalen som kommer och går.

Sängens första gäst är en äldre narcissistisk Dramatenskådespelerska i fullständig förnekelse gällande sin snart förestående död, omgiven av vuxna barn som alla har sitt sätt att hantera situationen. Därefter den homosexuelle Calle, som får besök av sin partner och deras lilla dotter. Sen är det Rolf, som nyss gift om sig efter att ha blivit änkling, hans dotter och den nya frun. Det är Ahmed från Irak, som blir omhändertagen av sina vuxna söner. Det är den åldrade Greta och hennes nipprige bror. Och så slutligen tonårstjejen Agnes, hennes far, kille och vänner.

Det är inte bara de döende som ska deala med sitt döende. Det är i minst lika hög grad deras anhöriga. Och sjukhuspersonalen – för vilka detta liksom är en del av arbetet, av deras vardag. Men döden gör ingen till en perfekt människa. Vissa patienter är mycket krävande. Och är det inte de så är det deras anhöriga. Personalen får bita ihop mer än en gång, samtidigt som det ibland inte går att hålla känslorna inför patienternas grymma öde borta.

"Är du ljusskygg eller mörkrädd? Har du nåt du kommer ångra på din dödsbädd?" rimmar göteborgsrapparen Roffe Ruff. Och visst, i slutändan finns det väl alltid något där som skaver. En olöst konflikt. En ursäkt som aldrig blev uttalad. Gnisslande relationer. Men sen kommer döden, oavsett om man är redo för den eller inte.

Alltsammans skildras realistiskt av Felicia Feldt, som heller inte är främmande för de dråpliga situationerna som uppstår mitt i allt. Men jag har några allvarliga invändningar. Valet av karaktärer känns ibland mer än lovligt krystat och det går tyvärr inte att ruska av sig känslan av att författaren suttit och bockat av olika (stereo)typer: bögar, flyktingar, medel-, över- och arbetarklass, och så vidare. Både vad gäller bögparet och den irakiska familjen känns det dessutom som om hon ansträngt sig till max för att gestalta dem ur en så sympatisk och fördelaktig vinkel som möjligt.

Men framför allt är det bokens själva grundprincip som stör: den där sängen som jagberättare alltså?! När den registrerar vad som händer i rummet är allt frid och fröjd, då fungerar den bara som flugan på väggen. Men när den "inifrån" börjar beskriva sina känslor, förnimmelser etcetera utifrån ett faktiskt "jag", känns ”Dödsbädden” mest som en skrivövning som säkert var kul att göra, men som det såhär i efterhand vore bäst att stryka – till förmån för den klassiska allvetande berättaren.

Litteraturen kräver en del jobbiga uppoffringar. Den författare som inte hörsammar detta kommer heller aldrig att lyckas.