Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Sarah Kittel: Efter stormen kom gentrifieringen

Lower Ninth Ward, februari 2006.Bild: Linda Axelsson
Finns det någon stad i världen som är mer förknippad med musik än New Orleans? Den anrika hamnstaden vid Mississippi­floden med sin kulturella blandning av ursprungs­befolkning, franskt, anglosaxiskt och inte minst afrikanskt har banat väg för fusionerade musikstilar som jazz, cajun och New Orleans-funk. Staden förknippas med mystik och voodoo, dekadens, våld, karnevaler och nu senast med en närmast osannolik förödelse efter översvämningen 2005. Tar man sig en bit utanför den omedelbara stadskärnan finner man än idag en betydande andel skadade och övergivna hus.
Katrina reducerade, i ett slag, stadens invånarantal med hälften och än idag är populationen mindre än före orkanen. Några av dem som lämnade för att aldrig återkomma var musiker.
Men det är inte bara detta som påverkat New Orleans kulturliv. Orkanen och dess efterverkningar gav staden och dess kulturella rikedom en massmedial uppmärksamhet som bidrog till att attrahera nya musiker, Hollywood och opportunister sugna på att gentrifiera med antingen främmande kapital eller kultur.
”It’s ’new’ New Orleans”, ska Trumpet Black en gång ha sagt om den förändrade situationen. Travis Hill hette han egentligen och är en av de många unga, svarta musiker från New Orleans som gått en för tidig död till mötes. Jag blir varse hans historia i samspråk med en bekant i grammynominerade fusion­brassbandet Hot 8 Brassband, som genom tjugo aktiva år förlorat fyra medlemmar till vapenrelaterat våld.
Hill dog vid tjugoåtta års ålder av sviterna efter en tandinfektion. Innan dess hade han, liksom många svarta män i Louisiana, hunnit avtjäna ett långt fängelsestraff. Hill föddes in i en av stadens gamla musikfamiljer med sångaren och slagverkaren Jessie Hill som farfar och nutida superstjärnan Trombone Shorty som kusin. Han fick en stor jazzbegravning (bevarad på Youtube) där stadens musiker, vänner och fans så småningom sluter upp i en dansande parad.
Hot 8 Brassband. FOTO: Bandonthewall
Berättelsen säger mycket om New Orleans och den bistra realitet som omger framför allt dess svarta invånare. Vi som besöker staden tar gärna del av den färgsprakande, livsbejakande och spektakulära kulturen men uppmanas att aldrig gå ensamma hem eftersom det är så vanligt att bli hotad med vapen. På klubbar som The Spotted Cat och Snug Harbour sitter äldre vita män som spelar tradjazz. Och på Bourbon Street spelar coverartister i skift ungefär som på våra Finlandsfärjor. På gatorna eller på party­ställena på Frenchmen Street spelar de unga svarta brassband som inte är kända eller grammynominerade.
De mest etablerade banden, som Rebirth Brass Band och Hot 8 Brass Band, har vanligtvis stående veckovisa spelningar i någon av stadens konsertlokaler där de kan ta ett inträde vid dörren så pass högt att publiken nästan uteslutande består av vita människor.
I området Bywater i numera beryktade stadsdelen Ninth Ward ligger några anrika barer med nära koppling till New Orleans musikfamiljer. Vill man undvika tursitfällor är det dit man ska gå. Här finns några genuina barer som bevarat det traditionella upplägget för en spelning i New Orleans-anda. Ett enkelt sätt att identifiera en sådan spelning är om se om det serveras en gratis­rätt med ris, röda bönor och korv.
”På sistone har det kommit hit folk som försöker göra om receptet till ett veganskt hälsorecept”, säger min bekant.
MUSIKTIPS/NEW ORLEANS
Stanton Moore: With you in mind (album)
Tuba Skinny: Nigel’s dream (album)
Lost Bayou Ramblers: Kalenda (album)
Preservation Hall Jazz Band: How it is (album)
Gå till toppen