Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Bra fråga, dåligt svar

"Det cyniska tillståndet" är en uppiggande bok om hur man ska förhålla sig till samhällsläget. Men Sven Anders Johansson missuppfattar sin samtid, menar Per Wirtén.

Sven Anders Johansson.Bild: Marlene Jonsson

Sven Anders Johansson

BOKEN. Det cyniska tillståndet. Glänta.

Det började sent på hösten 2015. Då slog den stora förändringen till med slaktad asylpolitik och strikta gränskontroller. Den nationalistiska anstormningen bröt upp alla säkerhetslås. Sverige kasserade sin gamla ambition att vara ett fyrsken för humanitär politik. Sedan dess lever vi i reträtternas tid.
Ska asylsökande placeras i interneringsläger utanför EU? Mycket möjligt, svarar statsministern. Ska Sverige bygga flyktinganstalter med tvångsprincip? Naturligtvis, svarar en statlig utredning. Står invandringen i vägen för välfärdsreformer? Ja, svarar socialdemokratiska statsråd.
Den klaustrofobiska nationalismen har erövrat hela det politiska mittfältet. SD som tidigare kallades fascister (av statsministern) är nu politikens riktningsgivare.
Sven Anders Johanssons nya bok börjar den där säregna hösten: ”En tid av generositet och självupptagenhet, av stängda gränser och öppna hjärtan, av narcissism och cynism, av lidande och maktlöshet.” Den blev historisk som en vattendelare för européernas självbild, skriver han. Sedan utvecklas boken som en kronologiskt utformad essä om samtiden, 2015 till 2018, och slutar med de fräcka orden ”Nu skiter jag i det här. Hej!”.
Frågan han ställer är den klassiska, men just nu ovanligt påträngande: Hur ska man förhålla sig till samhällsläget? ”Det cyniska tillståndets” blandning av eftertänksamt allvar och kokett självironi är underbart uppiggande att läsa, men utmynnar sedan i ett upprörande oansvarigt svar på själva frågan.
Anders Johansson har länge varit en motsträvig röst, med återkommande spets mot den goda viljans blinda fläckar. Ofta träffsäker. Ibland närsynt. För det mesta irriterande — på ett välgörande vis. Nu har han adderat Sven till sitt namn.
Han intresserar sig för hur begreppen godhet, ondska och cynism tog över debatten under flyktinghösten 2015. Olika politiskt förhandlingsbara ansatser sopades undan av den moraliserande och absoluta vokabulären. Han bestämmer sig för att undersöka vad cynismen egentligen innebär.
Men det är inte den enskilda cynikern som fångar honom, utan det cyniska samhällstillståndet där man oupphörligen förespeglar stora politiska förändringar, men ändå aldrig rubbar någonting. Barack Obama är lika invävd i cynismens tidsålder som Donald Trump; en frånvaro av övertygelse och handlingsvilja, av politisk och existentiell autenticitet.
Cynismen är en läckande diskmaskin som översvämmar allt med sitt kletiga vatten. Det kritiska tänkandet oskadliggörs. Den politiska mobiliseringen blir verkningslös. Aktivism förvandlas till vacker självbekräftelse.
Johansson formulerar dilemmat som ett val mellan en narcissistisk godhetsaktivism eller en reträtt in i den privata välståndsbubblan. Inget är särskilt lockande. Det måste finnas en mer politisk utväg. Men han ser ingen som håller. Bara ett stort tomrum.
I den här situationen väljer han, ganska desperat, att försöka bejaka cynismen, men att rikta den mot det cyniska tillståndet i samhället. Han hittar den grekiska kynismen — med k i stället för c — som ett slags asketisk tillbakadragenhet. ”Ett stumt hopp om något annat”. Han häcklar de som insisterar på tydliga ställningstaganden. Han misstror aktivismen.
Det är en snygg lösning på dilemmat, med höga stilpoäng, stor oklarhet och ett lockande sug. Men som etisk och politisk hållning duger det knappast, i synnerhet inte just nu, mitt i det cyniska tillståndets zenit, när striderna om demokratin, friheten och den kosmopolitiska solidariteten förvandlats till ett slags europeiskt inbördeskrig (i den österrikiska statsvetaren Ulrike Guérots mening).
Sven Anders Johansson missuppfattar helt enkelt sin samtid. Den politiska massmobiliseringens möjligheter är inte alls uttömda. Tvärtom. De är mäktigare än på decennier. Men de för tillfället vinnande rörelserna utgår inte från den franska revolutionens idéer, utan från den radikala högerns. Frankrike, Österrike, Sverige, Polen — överallt sveper den nationella konservatismen fram som ideologiska rörelser präglade av politisk övertygelse. De är inte cyniska, utan trosvissa. De bevisar att samhällsutvecklingen fortfarande kan förändras genom folklig mobilisering.
Inför hoten från Åkesson och Le Pen — mot friheten, rättigheterna, livet — framstår Johanssons kynism som en andlig förberedelse inför det slutgiltiga nederlaget.
Jag lägger ifrån mig boken, öppnar datorn och hittar Elin Erssons mobilfilm där hon reser sig på ett flyg i Göteborg och på så vis avbryter deportationen av en afghansk man. Jag hör protesterna och applåderna i kabinen. Hennes handling är ett helt annat existentiellt svar än Sven Anders Johanssons på hur vi ska förhålla oss till det cyniska tillståndet, till reträtternas tidevarv. Hon bevisar sin autenticitet, skulle Sartre och Beauvoir ha utropat. Narcissism? Nej, men en kommunikativ handling som via filmklippet nått över en halv miljon människor. Hon markerar en försvarslinje att ta spjärn mot. Kanske en ny början.
Gå till toppen