Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Med Tony Molina är underbart riktigt kort

Kammarpopen ryms i det lilla.Bild: Slumberland Records

Tony Molina

EP. Kill the lights

Det finns en scen i Milos Formans "Amadeus", där Mozart för första gången ska gästa kejsaren Josef II:s palats och kejsaren välkomnar honom med att spela ett kort stycke som Salieri komponerat till hans ära. Den arrogante Mozart tar snabbt över, kastar ett öga på notbladet och sätter sig vid klaveret, men tröttnar snart på den statiska kompositionen. "Resten är bara upprepning, eller hur?" säger han och föreslår några rafflande utsmyckningar och variationer för att hålla intresset uppe.
Så kan man göra. Men man kan också helt sonika kapa låten när ärendet är framlagt, innan den hunnit gå på repris och tomgång.
En som gjort detta tilltag till en konst är Tony Molina, musiker och låtskrivare från norra Kalifornien med bakgrund i diverse hardcore-­band (Caged Animals hette det mest framgångsrika bland dem). Musiken han gör i eget namn är nog så kärnfull, även om anslaget är lättare och soundet är betydligt fluffigare. Nya albumet består av tio låtar, som han tar från start till mål på mindre än en kvart.
Han är snabb med att etablera en ton, ett tema; ifall det finns ett instrumentalt intro är det för att detta är centralt för låten och för att en sångröst hade stått i vägen. Men han spiller ingen tid på att lägga ut startbanor. Och, framför allt: han upprepar ingenting i onödan.
Tilltaget är egentligen intressantare än musiken, som hela vägen flaggar med Molinas förebilder. Den rör sig mellan folkrock och kammarpop, från The Byrds via Guided By Voices till The Autumn Defense – artister som varit både före och bättre. Men musiken är hela vägen behaglig, en del vändningar är smarta, och som stilstudie är den fascinerande.
Det rör sig om färdiga och genomarbetade låtar, inte skisser som väntar på att en tålmodig producent ska slutföra uppdraget. Nej, Molina och hans keyboardspelande polare Jasper Leach jobbar med detaljer och komposition, med dynamik och klangfärg. Styckena är kompakta, ja, men inte rumphuggna; det är inte som när Kris Kristofferson står på scen och abrupt slår av låten i samma ögonblick som han levererat texten till punkt.
Redan före denna ep har Molina prövat sina metoder, men då valt ett delvis annat uttryck. Powerpoppiga "Dissed and dismissed" från 2014 – tolv låtar på elva minuter – är dränkt i ett hav av dist, och hälften av låtarna får en groteskt ful knorr av sologitarr som låter som om J Mascis spelar ironiska Iron Maiden-solon. "Confront the truth" från 2016 – åtta låtar på tio minuter – domineras av akustiska gitarrer och melotron, och hamnar nära Elliott Smith. Men hans senaste giv är bäst.
FLER TIPS
Iron & Wine: What hurts worse (singel)
Jim Lauderdale: Time flies (album)
Magpie Salute: High water I (album)
Gå till toppen