Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Emily Dickinson vägrade lämna sitt hus men levde ut i brevskrivandet

Emily Dickinson gick inte utanför dörren under de sista tjugo åren av sitt liv. I stället fick hon utlopp för erotik och undergivenhet i sina brev.

Emily Dickinson

BOKEN. Brev II: De litterära breven.
Ellerströms. Övers: Lena Karlin.
”Om berömmelse var mitt öde skulle jag inte kunna undkomma henne – om han inte var det skulle den längsta dagen springa mig förbi – och jag mista min hunds tillgivenhet”. Orden är Emily Dickinsons (1830-1886), en av den amerikanska poesins starkaste och mest säregna röster. Att berömmelse förvisso var hennes öde skulle hon inte märka något av; hon sökte inte att publicera sina dikter och endast en handfull av dem trycktes under hennes livstid.
Det tycks närmast obegripligt nu men endast ett par personer verkar ha förstått Dickinsons storhet medan hon levde. Vännen Thomas Wentworth Higginson – redaktören och författaren som raderna ovan är riktade till – var inte en av dem. Han berömde visserligen hennes dikter men rådde henne också att anpassa sig efter mer konventionella poetiska former.
Ett urval av korrespondensen med Higginson finns med i den andra volymen av Dickinsons brev, kommenterade av Dickinson-forskaren Josefin Holmström och översätta av Lena Karlin. Liksom i den första volymen har man valt att koncentrera sig på enskilda brevvänner – förutom Higginson även vännerna Elizabeth och Josiah Gilbert Holland, förälskelsen Otis P. Lord samt de berömda ”Mästarbreven”, tre kärleksbrev till en okänd mottagare som Dickinson kallar för sin ”Mästare”. Att fokusera på särskilda relationer visar sig vara en bra idé – för trots att den slanka volymen endast innehåller 84 brev förmedlar den ändå levande bilder av Dickinsons förhållanden med sina vänner. Framför allt är det fascinerande att se hur stilen förändras med mottagaren, hur hennes röst blir en helt annan.
Hon har en tydlig, originell röst, Dickinson, precis som i sina dikter – en röst som Karlin lyckats fånga på fin, följsam svenska. Hon skrev intensiva, kraftfulla brev, men så levde hon också till stor del i sitt huvud och genom sin penna; som vuxen lämnade hon nästan aldrig hemmet i Amherst, Massachusetts och de sista 20 åren gick hon inte utanför dörren. ”Att leva är så häpnadsväckande att det inte lämnar mycket utrymme åt andra sysslor”, skriver hon i ett av sina brev. ”Att sluta ögonen är att resa”, skriver hon i ett annat. Kanske kunde hon bara utforska sitt rika inre liv genom att stänga ut yttre stimuli – spekulationerna har varit många. Helt klart visar breven att hon inte stängde ute omvärlden helt. Tvärtom var hon djupt engagerad i epistolära vänskaper. I vissa fall hade dessa tydliga erotiska drag.
Så är fallet med korrespondensen med domaren Otis P. Lord, som Dickinson skrev passionerade brev till från 1877 och fram till Lords död 1884. Till denna man beskriver hon gång på gång en djupt känd längtan efter närhet: ”… att ligga så nära din längtan – röra vid den i förbifarten, för jag sover oroligt och skulle ofta få lämna din Famn under den lyckliga natten, men du hämtar tillbaka mig, inte sant, för det är bara där jag vill vara”; ”Jag – jag längtar så hett efter dig. Luften är mild som i Italien, men när den rör vid mig avvisar jag den med en suck, eftersom den inte är du.”
Det hör till saken att korrespondensen med Lord ägde rum under den långa period när Dickinson överhuvudtaget inte gick ut och när hon i de fall hon tog emot besökare, stod bakom en dörr och konverserade. Kanske var det bara på papper, genom brev, som hon kunde leva ut sådana känslor och fantasier. Om nu breven verkligen skickades iväg – de existerar bara som utkast, vissa renskrivna, andra inte, och hittades bland Dickinsons egna papper efter hennes död. Här och där har hennes manus klippts av. Antagligen tyckte senare redaktörer, till exempel Dickinsons syster Lavinia, att breven var för sexuellt explicita.
Passionen i Lord-breven till trots är det ändå breven till Higginson som väcker störst intresse i Ellerströms-volymen, just för att de ofta kretsar kring Dickinsons egna skrivande. Hon började skriva till Higginson 1862 efter att ha läst en artikel han skrivit i tidskriften The Atlantic Monthly, vilken gav råd till aspirerande författare. Hon skickade fyra dikter tillsammans med ett brev som började: ”Är ni alltför strängt upptagen för att avslöja om min diktning lever?” En intensiv men något märklig vänskap inleddes, en som skulle fortsätta hela Dickinsons liv.
Det är svårt att veta vad man ska göra av Dickinson i dessa brev, eller rättare sagt den bild hon skapar av sig själv. Hon är ofta undergiven i tonen, kallar Higginson för sin ”Mästare” och signerar ibland breven ”Er lärjunge” – ändå har hon uppenbarligen struntat i de ändringsförslag han vill få till i hennes dikter, för inte ett enda är infört.
Trots att hon förminskar sig själv och sina dikter är det hennes brevpersona som tycks dominera i vänskapen. Hon är gåtan Higginson ska försöka lösa, en uppgift han själv i efterhand medgav att han misslyckades med. Och det är inte så konstigt för så fort han har bett om förklaringar gömmer Dickinson sig bakom ord och vägrar ta tydlig form: ”jag är liten, som en gärdsmyg, och mitt hår vilt och oregerligt, som kastanjens krans”. Hon ”skulle inte ta stor plats” på Higginsons skrivbord, skriver hon, och lovar göra mindre besvär än ”Musen, den som gnager hål i era snickerier”. En något märklig liknelse – kanske antyder den att Dickinson mycket väl visste att hennes kraftfulla dikter gärna borrade sig in i sin läsare för att bli kvar där.
Gränsen mellan dikt och brev är ofta tunn hos Dickinson och ofta är breven lika laddade som dikterna. Ellerströms två volymer med Dickinson-brev ger en fin introduktion till dem och visar också något av den märkliga och okonventionella poeten bakom dikterna. Det är intensiv, gripande läsning.
Gå till toppen