Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

I can only imagine: Skärande falsk frälsarrock

J Michael Finley som Bart Millard, sångare i det kristna rockbandet MercyMe.Bild: Lucky Dogs

I can only imagine

BIO. RELIGIÖST DRAMA. USA, 2018. Regi: Andrew och Jon Erwin. Med: J Michael Finley, Madeline Carroll, Trace Adkins, Priscilla C Shirer, Cloris Leachman, Dennis Quaid. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.51.

Kristna filmproduktioner från det amerikanska bibelbältet kommer sällan till svenska biodukar. Det ska vi vara tacksamma för att döma av filmbiografin om sångaren i frälsarrockbandet MercyMe, Bart Millard (J Michael Finley), och hans hitlåt ”I can only imagine”. Att kalla den programmatisk, förutsägbar och skärande falsk vore nämligen en grov underdrift.
Storyn kombinerar en uppväxtberättelse under en hård, alkoholiserad och bitter far med en kärlekshistoria mellan barndomsvännerna som är ”ämnade för varandra” – båda modell 1950-tal – och ett från-rännsten-till-berömmelse-lyckopiller av långt äldre datum. Dialogen packas med floskelrepliker som: ”Det är inte bara låten som är speciell, det är du”. Dramaturgin dammar av filmhistoriska museiföremål som den första kyssen med ett (himmelskt) fyrverkeri i fonden.
Det är också en framgångsteologisk saga, där trons mysterium inte bekräftas genom själslig kamp utan genom en hitlåt. Den visar sig vara kvintessensen av Guds plan och nåd för att omvandla Barts förnedrande barndom till stålar, social status och en slutlig triumf i försoningen med skeptiska flickvännen.
Handlingen maler på i så slitna gamla spår att jag inte ens gitter skratta åt att se 29-årige Finley spela tonåring – än värre då han i helskägg ser ut som 35 – eller bli beklämd över att forna stjärnorna Dennis Quaid och Cloris Leachman säljer sina tjänster till en undermålig produktion. Likgiltigheten är alltför övermäktig.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 10 augusti
Gå till toppen