Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Kamasi Washington blåste för friheten

Håkan Engström hörde den hippa tenorsaxofonisten på Haven Festival.

Kamasi Washington är saxofonisten som knuffade in Kendrick Lamar en bit djupare in i jazzen på sitt genombrottsalbum "To pimp a butterfly" för tre år sedan. Den framgången hjälpte också Washington själv att hitta en publik, och skaffa sig en plattform där han får göra det han gör allra helst.
Vad exakt detta är? Att döma av hans soloplattor och av hans spelning på Haven Festival är det mer tydligt jazzförankrat, men ändå lite av varje. Hans huvud är dessutom fullt av funk, fusion och soul, och han har ett band som kan bära hans idéer. Han har dessutom en agenda, en sådan som inte borde vara kontroversiell – tolerans, mångfald, respekt, kamp för de utsatta – men ändå kan möta motstånd, om än inte på en festival som Haven.
Är Kamasi Washington då jazzens frälsare, mannen som ska få de stora massorna att fatta grejen och få musiken att blomstra och hitta nya vägar? Vilken fråga! En sådan ställer man bara om man vill provocera fram ett snutigt "pyttsan!". Kamasi Washington är en finfin musiker, men han har knappast de ambitionerna och han är inte på långt när så speciell att han skulle mäkta med det. Vi kan väl göra honom en tjänst och inte lägga ett onödigt tungt ok på honom; han gör ett fint jobb, på egen hand och bakom andra, men han är inte en ny Coltrane.
Fast under några minuter i första numret, "Street fighter mas", låter han åtminstone som en bland många värdiga arvtagare till Sonny Rollins. Så snart marschintrot är överstökat utvecklas låten till hett pumpande hardbop och som solist lyfter Washington i takt med temperaturen stiger.
Han delar frikostigt med sig av soloutrymmet. Pianisten Brandon Coleman matchar honom titt som tätt, inte minst när "Will you sing" närmar sig upplösningen, och när hans far Rickey Washington kliver upp på scen med sin sopransax förstår man en del om äpplen, träd och gravitation. Fast basistens jazzrockiga stråkexcesser är lite billiga, och sångerskan Patrice Quinn är redan på skivorna ett lätt enerverande inslag – oavsett om hon fyller i temat genom att sjunga ordlöst unisont med Kamasi eller om hon lägger ut orden med välmenta sentimentala floskler.
Men detta är hennes uppgift i bandet. Det blir lite kum ba yah, även i ett coolt litet soulnummer som "Journey".
Det politiska budskapet skrivs ofta på näsan, men det biter bättre när bandledaren inför "Truth" berättar om idén att låta fem instrumentalister spela fem melodier, eller variationer, på samma gång – som en metafor för mångfald – än när orden ska in i själva musiken. Med detta sagt: den återhållna vreden i "Fist of fury" överlever fluffigheten, och det finns en genomtänkt struktur i "Will you sing" som med låtens framskridande gör den till en vinnare. Kamasi Washington spelar ett lugnt, ganska sorgset tema som får allt svårare att överrösta rytmsektionens oro och kaos. Det blir till ett växelspel mellan tumult och lugn, som till slut får sin upplösning när tenorsaxen bryter sig ut i full frihet och gör alla andra till bifigurer.
Läs alla artiklar om: Haven Festival 2018
Gå till toppen