Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Mary och häxans blomma: Fyrkantig anime i snigelfart

Mary och häxans blomma.Bild: Njutafilms

Mary och häxans blomma

Japan (Meari to majo no hana), 2017. Regi: Hiromasa Yonebayashi. Röster i originalversionen: Hana Sugisaki, Ryunosuke Kamiki, Yuki Amami. Svenska röster: Lea Heed, Josefina Hylén, Elliott Gillinger. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.42.

Hiromasa Yonebayashi började som animatör på Studio Ghibli, och regidebuterade på bolaget 2010 med ”Lånaren Arietty”. Hans senare filmer utanför Studio Ghibli – ”När Marnie var där” (2014) och nu bioaktuella ”Mary och häxans blomma” efter Mary Stewarts barnbok "The little broomstick” – har bevarat den måleriska begåvningen för landskapsstudier med dramatisk och psykologisk resonans. Här finns en färgskala, detaljrikedom och atmosfär som är mer än dekorativ bildkonst; landskapet speglar handlingens skiftande stämningar och huvudpersonens inre utvecklingsprocess.
Tyvärr håller animationen av rollgalleriet och dramatiseringen av Stewarts berättelse inte samma mått. Rollfigurerna har ett stelt, nästintill obefintligt, kroppsspråk och en begränsad, grovt tillyxad, repertoar av ansiktsuttryck. Marys (Hana Sugisaki/Lea Heed) mimik kan sammanfattas som: yrvädersglädje, suckande nedstämdhet, ”öh?”-förvåning eller ilska/rädsla med öppen mun och svettdroppar.
Fyrkantigheten återkommer i den påfallande fantasilösa iscensättningen, där huvudpersonens känsla av hopplöshet och tristess också blir åskådarens. Det tack vare att första tredjedelen av filmen går i snigeltempo och tycks vara förlagd till en kvävande stel värld hämtad ur en 150 år gammal viktoriansk moralitet för flickor. Lägg därtill en andefattig dialog som alternerar mellan plattityder och övertydliga påpekanden, oftast iakttagelser av sådant vi själva kan se i bild.
När Mary väl hittar häxans blomma och transporteras till en magiskola bland molnen får filmen äntligen upp tempot. Men samtidigt byter handlingen spår till en bisarr berättelse om grymma experiment på människor och djur som känns illa klistrad på inledningens uppväxtberättelse. Vid eftertexterna är det som om man har sett en hafsig Harry Potter-avläggare – dåligt genomtänkt, banal och ganska tråkig. Yonebayashi har långt kvar till läromästaren Hayao Miyazakis nivå.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 10 augusti
Gå till toppen