Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: SD tvättar sig med mellanmjölk.

Menlösa valaffischer, annektering av folkhemmet och brunklet mot S. SD vill förvilla och förflytta partiet mot mitten. Där rösterna finns.

Inget som sticker ut. SD som mellanmjölk.Bild: Stina Stjernkvist/TT
Kvällssolen värmde den faluröda väggen. Ljuset speglades i fönstren, på bottenvåningen, där Tage Erlanders pappa var lärare, och en trappa upp där familjen bodde. I bakgrunden Ransäters kyrka och kyrkogården där Sveriges långvariga statsminister ligger begraven, intill sin Aina.
Värmland. Sagornas och sägnernas landskap. Svenskare kan det inte bli. Just den här vyn den här augustikvällen som jag hade bjudits in för att diskutera valet med en samling engagerade väljare, kunde illustrera ”folkhemmet”. Den välordnade gamla idyllen.
Fast då försvinner poängen:
Folkhemmet är inte en plats, utan en idé. Folkhemmet är inte det som varit utan det som kan bli, framåtskridandet. Minst lika mycket betongförort som röda stugor med vita knutar.
Jimmie Åkesson (SD) flirtar med folkhemmet, och hävdar att SD är den sanna arvtagaren – och påstår att dagens S förkastat folkhemsidén till förmån för splittring och segregation.
Detta lär luftas också i helgens sommartal hemma i Sölvesborg. Hade Per Albin varit Sverigedemokrat i dag? frågar sig Åkesson i boken Det moderna folkhemmet och svarar ”det är min bestämda övertygelse”.
Men han misstolkar det hela och blickar bakåt mot en nationalistisk konservativ gemenskap, inte den kamp mot materiellt armod som Per Albin Hansson en gång lanserade. De som drömmer om folkhemmet måste uppgradera till 2.0.
Som författaren Lena Andersson skriver i DN (4/8) så strider det mot själva grundidén när reaktionära krafter tar folkhemmet som modell för sin längtan tillbaka – lite oklart till vilken tid. Per Albin Hanssons 30-tal? Tage Erlanders 50-tal?
Framsteget, moderniteten och uppbrottet var epokens kännetecken, knappast nationalismen och gemenskapen, menar hon:
"Folkhemmet var ett rakt igenom materialistiskt fenomen. Rörligheten blev därför dess sinnebild. Svenskarna började förvisso alltmer likna varandra när de fick samma vård, utbildning och tv-program, de blev rikssvenskar, men målet var social homogenitet, inte homogen svenskhet."
Folkhemmet banade väg för det moderna Sverige. Och redan 1921, sju år före folkhemstalet, lanserade Per Albin Hansson på ett valmöte själva idén: "Det finns intet mera fosterländskt parti än det socialdemokratiska, så sant som den största fosterländska gärningen är att så ordna vårt land att alla känna sig där ha ett hem." (ur Per Albin 3: Partiledaren av Anders Isaksson)
Alla. Inga kelgrisar, inga styvbarn. Med socialförsäkringar och trygghet.
Folkhemmet var inte en diskussion om samer kan vara svenskar. Det må ha varit historia redan på Erlanders tid – han talade hellre om "det starka samhället" – men fokus på växande välstånd och välfärd till alla här har överlevt. Det är det riktigt svenska.
SD tar över ordet, men inte dess innehåll. Så är också det hela ett led i försöken att förflytta partiet från högerflanken mot mitten, att sminka över det högerpopulistiska.
Genom att populistiskt påstå sig tala för ”folket", genom att annektera ”folkhemmet”, genom att brunkleta S med valfilmen Ett folk, ett parti om rashygien och steriliseringar.
Där klipps och klistras, citat och källor rycks ur sitt sammanhang och ger fel bild. Den koppling som görs mellan socialdemokratisk och nazitysk politik ”saknar vetenskaplig grund och är alltså falsk”, konstaterar åtta historiker i DN (6/8), felaktigheter och vantolkningar "som verkar uppsåtliga snarare än okunniga".
Ännu förra valet, 2014, var det trångt i mitten. Trianguleringen hade gjort partierna mer lika varandra. Eller i alla fall bidragit till intrycket att skillnaderna inte är så stora. Bara SD och V stod långt ifrån.
Nu tilltar polariseringen. Men fortfarande måste partierna nå medelklassens många väljare – och SD jobbar hårt på att inte kopplas till högerflanken. SD vill uppenbarligen vara ett parti bland andra; ”mitten”.
Då blir SD:s Sverige ett mellanmjölkens land. Landet Lagom.
Att döma av opinionsmätningarna ger valet tre jämnstora partier: ett (SD) som efter valet lär jubla, ett (S) som lär hamna i kris och ett (M) som lär behöva nya samarbetspartners. Kring dessa tre ska regering byggas.
Enklast vore ett alliansbygge, men knappast realistiskt. De rödgröna? Glöm det. Och efter fyra koalitionsår då S bevisat sig vara ett stelt maktparti som kör över sin partner – intervjun med tidigare språkröret Åsa Romson i DN (28/6) om total brist på samarbetsvilja när det gäller gav syn för sägen – är det knappast frestande att fatta en utsträckt S-hand.
Men om alternativen är en svag alliansregering eller en M-minoritetsregering som vardera behöver stöd från SD så är ett mittenstyre med något slags stöd från S det minst dåliga.
För stöd kräver förstås något i utbyte, något som är viktigt för stödpartiet. Och att så betala SD kan bara de som delar partiets värdegrund gå med på – alltså varken S, M eller de andra allianspartierna.
Talet om folket och folkhemmet och brunkletande av andra är oblyga försök att förvilla, att föra bort tankarna från SD:s bruna rötter och rasistiska övertramp. Det backas upp av de menlösa valaffischerna med partiets representanter, hela och rena. Helylle. Äppelkäcka. Lite som grannen, liksom.
Ett förvandlingsnummer som när M blev ”arbetarparti”, fast falskare.
Det här en opinionstext från ledarredaktionen. Tidningens politiska hållning är oberoende liberal.
Gå till toppen