Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konsert

Liima limmar ihop sin identitet

Håkan Engström såg ett schizofrent band hitta hem.

Rasmus Stolberg, basist. FOTO: Morten Rygaard.
I kvartetten Liima samsas de tre medlemmarna i danska Efterklang med en finsk trumslagare, Tatu Rönk­kö, och har under sin korta existens redan lyckats skapa förvirring om vad man vill vara.
Är det bra så? Ja, på det stora hela.
Medan debuten från 2016 var ett plottrigt och svårgenomträngligt alster, som det var mödan värt att som lyssnare jobba med, är uppföljaren "1982" en renskrapad popplatta med estetisk hemmahörighet i ett kontinentalt Europa under kalla kriget. Live lyckas bandet omforma dessa låtar tillräckligt mycket för att forma en tydlig identitet, där kontinuiteten är lika påfallande som stilbrotten, men visst är de tidiga låtarna mer spännande också en dag som denna.
På Haven inleder de, antagligen klokt, med ett sjok av det nya och refrängtäta materialet. Det är precisionspop av gott märke, med bas och trummor mixade högt för bästa tänkbara dansförutsättningar.
Casper Clausen. FOTO: Morten Rygaard.
Hela den första låten – "David Copperfield" – låter som en loop, men det gäller faktiskt flera av de äldre låtarna också, skapade som de är utifrån samplade fältinspelningar. Live är detta ändå i högsta grad ett liveband, hur mycket Mads Brauers sequencers än anger tonen. Trummisen Tatu Rönk­kös briljans är uppenbar även när han spelar stramt och rakt på. Men allting låter lite roligare när låtarna är friare, när samverkan mellan elektroniska slagverk och ett vanligt batteri kan få bli huvudsaken. Konsertens bästa ögonblick kom i låtar som "513", där krauten är en så tydlig förutsättning.
Casper Clausen är en lite skojfrisk frontfigur, vilket man kan ha problem med, men hans snygga falsett i låtar som "2-hearted" snackar man inte bort.
Gå till toppen