Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Minnesord om Olle Johansson

Teaterchefen, skådespelaren och regissören Olle Johansson, Norrköping, har avlidit efter en längre tids sjukdom i en ålder av 84 år.

Efter många framgångsrika år vid Östgötateatern (Norrköpings stadsteater) kom Olle 1975 till Helsingborgs stadsteater.
I Norrköping hade Olle skrivit teaterhistoria genom sin lysande tolkning av konferencieren i Cabaret. Om den och andra av hans många succéer har det skrivits otaliga spaltmeter.
Vi, entusiaster vid Stadsteatern i Helsingborg, väntade med glädje och spänning på vad Olle skulle komma att tillföra oss.
Olles första roll här i Helsingborg var äldste sonen Biff i Arthur Millers "En handelsresandes död". Sent ska man glömma hans storartade spel i uppgörelsen med fadern Willy Keidser efter upptäckten av faderns otrohet. En emotionell laddning, som tog ett ordentligt tag i åskådaren.
I Lars Svensons tonsäkra, suggestiva uppsättning av August Strindbergs "Ett drömspel" på den gamla teatern vid Prästgatan fick jag lyckan att möta Olle på scenen. Jag spelade officeren mot Olles lidande advokat, som tog all världens elände på sina skuldror. Stundtals kunde advokatens lidanden bli lite väl stora. Det var Olle medveten om och vi skämtade om det. Olle sa "i kväll tog jag visst i litet för mycket!".
Jag minns att jag skämtsamt kallade honom för "den siste utlöparen av Anders de Wahls skola!" Han tog det som den sanna histrion han var.
I Göran O Erikssons "Pariserliv", som utspelas efter Pariskommunens fall, spelade vi två skådespelare, ytterligt olika i livssyn, erfarenheter och allt. Den ena är en självupptagen diva med ett förkrossande stort ego, den andra är en sann revolutionär. Olle var den uppblåsta divan och jag var den glödande revolutionären. Skådespelartruppen i pjäsen iscensätter Offenbachs operett Sköna Helena. Olle spelade Paris och jag fick Menelaos, den handlingsförlamade hanrejen på min lott. Båda åtrådde vi Rut Hoffstens förföriska Helena. Enligt en enig press hade regissören Hans Polster inspirerat ensemblen till stordåd.
Och nu lånar jag titeln på Claes Sylwanders memoarbok: "Oh Gud, vad vi hade roligt!"
Som regissör var Olle fantasifull, varsam och oerhört inspirerande. Han regisserade Eugene O'Neills "Ljuva ungdomstid". En härlig nostalgisk uppsättning, som vi döpte om till "Oh gröna ungdomstid". I all dekor och i alla kostymer fanns det gröna inslag: Ett grönt piano! Claes Thelander och Anna-Greta Bergman gjorde det hårt prövade föräldraparet med den äran. Olle övervakade allt som hade med föreställningen att göra. Han ryckte in varhelst det behövdes en hjälpande hand. Överallt. Och då menar jag precis överallt!
Inte oväntat kunde man efter repetitionstid få se honom vid symaskinen uppe på syateljén göra en insats, som inte hunnits med. Behövdes det ett handtag hos dekormålaren eller hos attributmakaren då var Olle även där. Allkunnig, orädd, generös i allt!
Det här var den sista föreställning, som gavs på den gamla teaterns tiljor.
Sedan väntade invigningen av vår nya fantastiska teater på Gröningen med Henrik Ibsens "Peer Gynt" och där sprang Olle in som Peer Gynt med en vildhet och en enastående spelglädje, som betog både oss i ensemblen såväl som publiken.
Med stor tacksamhet vill vi minnas vägvisaren och trofaste vännen Olle för alla kära möten och ett varmt tack till livskamraten Ingvar, som troget stod vid Olles sida genom alla år.
Per Jonsson
Anna-Greta Bergman
Gå till toppen