Inga Persson, 90 år, beskriver sig själv som en sökare. Även om hon har svårt att ta sig runt efter tre strokes förra året, har hon ställt in sig på att kunna gå igen och fortsätta sjunga i sin kör snart.

När Inga var 15 år föddes hennes enda lillasyster i en annars stor syskonskara av bara pojkar. Strax därefter föddes ännu en pojke och Inga fick ansvaret att ta hand om sina nya syskon hemma på gården i Östergötland.

– Jag blev som en mamma för dem, jag styrde och ställde, och ordnade med dem på alla sätt och vis, det var roligt förstås, men tråkigt för jag fick inte leka som jag ville göra.

Men Inga tyckte att livet stod still. Som 17-åring åkte hon in till Norrköping och sökte en tjänst som hemsamarit.

– Jag hade sådan tur så jag kom till professorskan Maja Dalén. Hennes man hade varit professor i ögonsjukdomar och var bror till Gustaf Dalén, Nobelpristagaren.

Där trivdes Inga. En gång när Maja Dalén skulle resa bort fick Inga uppgiften att stryka sjutton av hennes blusar och packa ner. Efter några dagar kom det ett kort:

"Så som fröken Nilsson har strukit mina blusar har ingen gjort tidigare. Fröken Nilsson ska sluta som hemsamarit och utbilda sig till sjuksyster", citerar Inga.

Inga hade gått i folkskolan i sju år. När hon som barn ville fortsätta läsa på realskolan tyckte henne bröder att det var onödigt då hon säkert skulle gifta sig snart.

Men Inga läste in realskolan.

– Sedan kom jag utfattig till Stockholm och Sophiahemmet, till alla fina flickor från övre Östermalm. Det kostade pengar att gå där, men kung Gustaf V hade skapat en fond där två elever fick gå gratis varje år och jag var en sådan elev.

Efter utbildningen stannade hon kvar som nattsköterska. Där vårdade hon Britta von Schinkel, en spiritist som var mörkrädd. Inga fick därför sitta och prata med henne om nätterna.

Denne spiritist frågade Inga om hon inte skulle vilja åka till Wales och ta hand om hennes väninna, som led av depression efter en svår bilolycka.

Inga, som var i tidig 20-årsålder, tyckte det lät spännande och tackade ja. Det var ju inte så vanligt att jobba utomlands på den tiden.

Familjen hon hamnade hos var på den tiden Englands mest kända ryttarfamilj. Depressionen frun led av visade sig även bero på att hennes man var otrogen.

– Han försökte även göra närmanden på mig.

– Jag skulle följa frun och muntra upp henne, gå på promenader, dricka te, göra livet behagligare för henne. Det var som i tv-serien Downton Abbey.

Men efter ett och ett halvt år i Wales ville Inga vidare. Hennes lady ringde till föreståndarinnan på St. Thomas hospital och satte upp ett möte åt Inga.

På plats i London kunde Inga börja en utbildning på Florence Nightingale Faculty of Nursing and Midwifery.

Därefter fick hon jobba på den privata avdelningen och hade hand om bland annat Zara Churchill.

– Hon var så rar, jag fäste mig vid henne. När hon åkte hem gav hon mig två fina sommarhattar.

Men det var även mycket strängt. Sköterskorna fick knäböja morgon och kväll medan föreståndarinnorna läste bön.

När Ingas far blev sjuk flyttade hon tillbaka till Sverige.

– Jag hade tänkt bli distriktssköterska så jag sökte in till Statens institut för folkhälsan i Solna.

Efter utbildningen, i mitten av 50-talet, fick hon en tjänst i Boxholm, vid ett litet järnbruk, i Östergötland.

– Det kom en låda till järnbruket från Dresden, där hade de konstaterat två fall av smittkoppor, med den påföljden av att alla i Boxholm skulle smittkoppsvaccineras med en gång så det inte blev en epidemi.

Inga och provinsläkaren satte igång att vaccinera. Efter ett dygn var de klara.

Som distriktssköterska fortsatte Inga jobba som i Grytgöl, nära Finspång.

– På den tiden flydde ofta fångarna från fängelset i Norrköping och gömde sig i skogarna där omkring. Men då fick jag ta med mig en av mannarna från bruket så jag inte behövde åka ensam. En gång när jag skulle ut på natten hade fyra stycken rymt, då var jag rädd. Men det hände aldrig någonting.

1958 träffade Inga sin man, som kom från Bjuv, och flytten gick mot Skåne där hon fortsatte jobba som distriktssköterska.

– Här var det helt annorlunda. Jag var som en invandrare för dem. Det tog min tio år att komma in i Bjuvsmentaliteten.

Inga började sjunga i kyrkokören och blev senare solist. Hon sjöng ofta för sina patienter som hon vårdade innan de dog. Det hände även att hon sjöng på deras begravning.

De 20 sista åren innan pensioneringen jobbade Inga Persson i Mörarp, en ort som alltid kommer att ha en varm plats i hennes hjärta.

Men Inga Persson är en sökare. Hon har alltid varit intresserad av religion och filosofi och sökte in till religionsvetenskapliga linjen i Lund efter pensioneringen. Men då hon inte hade någon studentexamen fick hon först läsa in svenska, engelska och religion på Komvux.

– Du må tro när jag satt i aulan i Lund, det kändes helt underbart att komma in där.

På senare år läser hon fortfarande mycket vetenskapliga texter om religion, filosofi och folklivsforskning.

– Jag kan inte stanna upp, varje dag söker jag en mening till varför det ser ut som det gör i samhället och jag tänker att livet kan bli bättre.

Ålder: 90 år.

Bor: Bjuv.

Familj: Gift, två barn, sex barn och fyra barnbarn.