Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

"En av samtidens mest övertygande målare"

Lisa D Manner och Maria Miesenberger

Galleri Arnstedt, Östra Karup, t o m 26/8.

Lisa Manners målningar i stora salen berättar om mörker och katastrof. Tiden verkar stå stilla i hennes uppsplittrade visioner av städer och natur. Men de kräver tålamod. Här och var upptäcker jag övergivna möbler, och uttryckslösa fasader återkommer i olika scener. Detaljer gömmer sig i varandra likt kinesiska askar.
Över detta labyrintiska kaos rör sig molnen som ett böljande vaddtäcke av ljus. Allt hänger ihop och talar till mig genom sina måleriska kvaliteter, för Manner är en av samtidens mest övertygande målare. Och som hon formulerar sig genom att blanda amorfa och stela former till en rytmisk koloristisk yra.
Bitarna föder varandra, hålrum och solkatter döljer mönster och spår av bebyggelse. När de första postapokalyptiska stämningarna gett vika efter en stund blir varje verk en skapelseberättelse.
Manner tycks använda samma intuitiva poetiska metod som filosofen Hélène Cixous, att minsta skärvan av en krossad spegel faktiskt är hela spegeln. Det betyder att helheten stiger fram ur och i detaljerna. Allt spelar en roll i målningarna, och de vita mellanrummen i den monumentala ”River” spänns som segel i kompositionen.
Dessutom ger ett oväntat gästspel en extra kick åt utställningssalen: tre av skulptören Thale Vangens porslinsgetter med märkliga luftkorgar i släp simmar målmedvetet över betonggolvet och förvandlar det till samma hav som med mörka skuggor skimrar hos Manner.
Maria Miesenbergers skulpterade kroppar och hjärnor i stål och glas är täckta av utväxter. Först känns också de väldigt dystopiska. Men även här vänder den konstnärliga formuleringsförmågan upplevelsen av undergång till något annat. Det blir särskilt tydligt inför en stor relief av uranglas. Ena sidan är ett öde hålrum, men efter ett halvt varv träder en mäktig torso fram täckt av havstulpaner. Den är liksom sedd genom vatten som i en mytologisk födelsescen. Ur skuggornas upplösta rike träder en kropp fram. En form ger upphov till nästa.
Tystnaden och tomrummen är talande hos både Miesenberger och Manner. För att låna en av Cixous paradoxala metaforer så lyckas de ”fånga det ohörbara”.
När den dova känslan av upplösning vänder är det bedövande vackert.
Gå till toppen