Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Generationsdikt för selfie-eran

Ingvild Lothe

BOKEN. Varför är jag så ledsen, jag som är så söt. Övers Carl Lindsten. It-lit.
”100% ärlighet” lovar den norska poeten Ingvild Lothe i sin debutdiktsamling ”Varför är jag så ledsen, jag som är så söt”. Ett löfte som resulterar i en rad provokativa, kaxiga, uppgivna och sorgliga bekännelser, från ”Jag föredrar äldre män, de kommer snart att dö” till ”Jag vet vad det är att vara förödmjukad”.
Det är poesi med attityd, på samma gång ironisk och sårig, nonchalant och förtvivlad. Här finns den livsleda som förknippas med internetgenerationens – poeten är född 1990 – blaserade poser och ett förhållande till sex som får mig att tänka på höstens debatt om den posterotiska litteraturen och kvinnliga författares sexuella leda. I sviten ”det sexuella helvetet och jag” liknas vaginan vid ett öppet sår och samlag jämförs med abort: ”det är bara en eller annan idiot / som petar dig i slidan / med ett obehagligt verktyg”.
100 procent ärlighet? Åtminstone 100 procent samtid. Så här kan generationsdikt se ut i selfie-eran, pendlande mellan självhävdelse och självhat, utlämnande och distans, med stämningsläget fångat i formeln ”fanatisk apatisk”. Och samtidigt – ett tidlöst tema om det smärtsamma vuxenblivandet och känslan av att vara fel i världen. I en tillbakablick på barndomen skriker diktjaget: ”jag hatar vuxna kroppar”. Övergången från flicka till kvinna illustreras kongenialt av omslagets blodiga tampong ur vilken en fjäril kläcks.
Visst kan det verka som om dikterna är skrivna liksom med en axelryckning, att de vinnlägger sig om att vara ”ingenting fancy”. Men under puppans hårda skal kan man höra krasandet när fjärilsvingar bryter sig loss.
Gå till toppen