Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Petter Larsson: Nej, alla behöver inte prata rikssvenska i TV

Behövs det textning?
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
”När radiojournalister varken får till korrekt uttal eller ordföljd, eller när nyhetsankare bryter kraftigt, är det är svårt att hänga med även för infödda”, skriver Expressens ledarskribent Linda Nordlund (14/8).
Närru, serru, de går inte an dårrå! Nu måste utlänningarna sättas på kurs tills de kan rabbla sina sju sjösjuka sjömän och sex laxar i en laxask som en rinnande rännil.
Turligt nog finns en god förebild att fiska upp från historiens soptipp! ”Det var faktiskt inte så länge sedan skåningar fick träna bort dialekten för att släppas in i studion”, skriver Nordlund gillande och efterlyser en ”rikslikare”.
Ja, på den gamla onda tiden sågs ju skånskan som obegriplig norr om åsen. Den var så skild från den så kallade rikssvenskan - som av en slump rätt lik Mälardalsmål och med rötter i 1600-talets Stockholmsadel - att Sveriges Radio långt in på 80-talet möttes av folkstormar när man, på prov, släppte fram de skorrande r-ens folk.
Obegriplig, fult, bonnigt!
En Anne Lundberg, ja halva Antikrundan, hade varit omöjlig. En Roger Wilson eller en Louise Epstein hade satts på kurs för att slipa bort oljudet från ärans och uppsvenskarnas språk. Zlatan hade kanske behövt textning.
Det var tider det! När rikslikningen regerade och alla talade stockholmska, förlåt, rikssvenska.
Tillåt mig därför att bli misstänksam när samma schibbolet-test för att dra en språkligt-social gräns nu spökar igen. För som med all likriktning finns det de som riktar och de som blir riktade.
Själv säger jag som göteborgarna:
Hur många bor det i Stockholm?
En dryg miljon.
Gå till toppen