Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Rapport från ett dansgolv

Fredrik Apollo Asplund.Bild: Hugo Thambert

Fredrik Apollo Asplund

BOKEN. Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus. Norstedts.

1983 sändes Melodifestivalen från Palladium i Malmö. Sist ut var Carola Häggkvist, som skrev in sig i historieböckerna genom sin överlägsna seger med ”Främling”. För tioårige Fredrik Asplund blev detta ett livsavgörande ögonblick: Han bestämde sig för att nå samma höjder som hon.
Och det lyckades väl någorlunda. Han debuterade i Stockholms klubbvärld i högstadieåldern. Kring 1993 fick han några househits och blev känd som dansare, bland annat för Leila K.
Romanen ”Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus” bygger på en självbiografisk pjäs som Asplund framförde på Stockholms stadsteaters scen i Skärholmen 2016. Han berättar underhållande om vägen från de värmländska skogarna till storstädernas nattklubbar. Han lär sig dansa genom tv-serien ”Fame” och musikalen ”Flashdance”. Madonnafilmer och -intervjuer blir livsstilsmanualer och källor till vishet.
Inför sjätte klass kommer han in på Kungliga balettskolan i Stockholm, där han går högstadiet ut. Han får uppleva att hårt arbete och målmedvetenhet lönar sig, men också smärtan av pennalism och mobbing.
Efter högstadiet bosätter han sig en tid i New York. Hans orubbliga övertygelse om att vara speciell ger honom inträde på inneställena och han blir uppmärksammad för sin ungdom och klassiskt skolade dansstil.
Det hände mycket viktigt på dansgolven i början av nittiotalet, och det är spännande att ta del av Asplunds version av historien. Hans erfarenheter från New York ger en bra känsla för vad som komma skulle i Europa. Det ständiga uppräknandet av låtar och artister får mig att gång på gång stanna upp för att leta upp musiken. Det blir många kära nyupptäckter.
Det är lätt att dra paralleller till filmen ”Eden” (2014) av den franska regissören Mia Hansen-Løve. Den utspelar sig visserligen några år senare, men berättelsen om musikens kraft och människorna som gör allt för en stund i rampljuset är densamma. Så småningom ekar smällen från den sista champagneflaskan ut och nattklubbspubliken hoppar på ett annat tåg.
När partyt är slut läser Asplund in gymnasiet och i slutet av 00-talet reser han till Damaskus för att studera arabiska. Han är i 35-årsåldern och drar fortfarande blickarna till sig på dansgolven.
Det blir lite väl ytligt när han förklarar den rigida synen på könsroller och sexualitet som finns i Mellanöstern med att den skulle vara en kolonial konstruktion. Föreställningen om att patriarkala strukturer, misogyni och homofobi skulle behöva införas med tvång i vissa samhällen, osynliggör effektivt en stor del av dessa typer av förtryck genom historien.
Fredrik Apollo Asplund berättar mångordigt om sitt liv - men gör det utifrån några få väl utvalda episoder. Det är ett lyckat grepp. Bilden av författaren blir visserligen fragmentarisk och diffus, men man får också en känsla av integritet. Det han utelämnar får en särskild laddning. Som Kuwaitkriget, som bara skymtar som en surrealistisk störning i bakgrunden av hans första USA-vistelse. Framförallt avstår han från stora ord om kriget i Syrien, som utbröt strax efter hans lyckliga tid i Damaskus. Alla vet ändå att katastrofen lurar runt knuten. Det gör hans kärleksförklaring till staden ännu starkare.
Gå till toppen