Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

And breathe normally: Flyktingdrama på Island

Babetida Sadjo, till vänster, spelar den afrikanska flyktingen Adja som blir satt i förvar på Island. Till höger Patrik Nökkvi Pétursson.Bild: Folkets Bio

And breathe normally

BIO. DRAMA. Island (Andið eðlilega), 2018. Regi: Isold Uggadottir. Med: Kristín Þóra Haraldsdóttir, Babetida Sadjo, Patrik Nökkvi Pétursson. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.35.

Flyktingfilmer har blivit en egen genre de senaste åren. Isländska "And breathe normally" har ett upplägg som påminner om Aki Kaurismäkis "Ljus i natten" – nordbo med problem möter papperslös flykting, en identifikation uppstår dem emellan och även en gryende vänskap. Men om Kaurismäki har en patenterad svart komik som sticker ut, är Isold Uggadottirs långfilmsdebut en ganska förutsägbar berättelse gjord enligt en numera standardiserad socialrealistisk arthousemall som väl bäst kan beskrivas som Bröderna Dardenne light.
"And breathe normally", nominerad till Dragon award på Göteborgsfestivalen tidigare i år, är dock en gedigen film, med strålande foto av Malmöbon Ita Zbroniec-Zajt, som Guldbaggebelönades för "Yarden". Zbroniec-Zajts bilder av ett regntungt, ödsligt och kallt Reykjavik i gråblå färger understryker det absurda i situationen. Här, i detta land där gatorna ligger tomma, finns det inte någon plats för afrikanskan Adja (Babetida Sadjo) som sätts i förvar då hon blir tagen med ett falskt pass på flygplatsen.
Gränsvakten som haffar henne är den provanställda Lára (Kristín Þóra Haraldsdóttir), som redan vid detta – sitt första – ingripande börjar ana vilka förfärande konsekvenser hennes yrkesutövning kan få. Det är inget jobb för den med ett samvete, men Láras situation är desperat: inkassobreven samlas på hög och hon och sonen riskerar att bli hemlösa. Láras och Adjas vägar korsas åter så småningom, om än på ett något osannolikt vis, och de ger varandra en hjälpande hand. Den som blir en katalysator i detta mer mänskliga möte är Laras son Eldar (Patrik Nökkvi Pétursson) som med barnets oförställda blick är fri från fördomar.
Det finns något programmatiskt över filmen, som tar upp rasism, drogproblem, moderskap och homosexualitet – som om Uggadottir i sin första film vill klämma in allt som ligger henne varmt om hjärtat. Tack vare fina rollprestationer och en återhållsam ton, ända till den sista bildrutan, blir det här ändå en godkänd debut. Men alla goda intentioner till trots gör filmen inte något större avtryck.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 17 augusti
Gå till toppen