Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Den 12:e mannen: Politiskt patos med popcornsmak

"Den 12:e mannen" skildrar den verklige motståndsmannen Jan Baalsruds (1917–88) spektakulära flykt undan nazisterna.Bild: Studio S Entertainment

Den 12:e mannen

BIO. ACTION/KRIGSDRAMA. Norge (Den 12 mann), 2017. Regi: Harald Zwart. Med: Thomas Gullestad, Jonathan Rhys-Meyers, Marie Blokhus, Mads Sjøgård Pettersen, Julia Bache-Wiig. Åldersgräns: 7 år. Längd: 2.15.

Jan Baalsrud (1917–88) var en motståndsman i kampen mot den nazityska ockupationen av Norge 1940–45, vars spektakulära flykt undan fienden alla norska barn läser om i skolan. Han hade då deltagit i den misslyckade Operation Martin Red, som skulle organisera sabotagegrupper i Nordnorge. En lokal handlare angav dem när de anlände från Shetlandsöarna till Rebbensöya utanför Tromsö den 29 mars 1943.
Av styrkan om tolv man var det bara Baalsrud som undkom ockupationstrupperna, resten dödades på plats eller avrättades efter tortyr. Med hjälp av lokalbefolkningen lyckades han hålla sig gömd under den tjugo mil och två månader långa färden till fristaden i Sverige. De fruktansvärda strapatserna har skildrats i åtskilliga böcker och några tv-serier men kanske mest minnesvärt i Oscarsnominerade filmen ”Nio liv” (1957).
Nyinspelningen saknar varken actionbombasmer, machobravur eller krigsfilmsklichéer. Men så heter regissören också Harald Zwart (”Hamilton”, ”Karate Kid”) och manusförfattaren Petter Skavlan (”Kon-Tiki”, här under pseudonymen Alex Boe). För säkerhets skull inleds filmen därför med några överflödiga texter som inte bara informerar oss om Baalsruds (Thomas Gullestad) bakgrund utan också om att ”de otroligaste händelserna i den här berättelsen är de som faktiskt ägde rum”.
Skulle vi händelsevis glömma att vi serveras jävlaranammaspänning från början till slut, så påminner Christophe Becks (”Ant-Man and the Wasp”) enerverande bullriga musik oss ideligen om saken. För att understryka allvaret klipper man under handlingens gång till Gestapo-befälet Kurt Stages (Jonathan Rhys-Meyers) iskalla vansinnesuttryck. Någon psykologisk fördjupning av fiendeporträttet är filmen inte intresserad av, vilket gör importen av en högklassig brittisk skådespelare som Rhys-Meyers till ett obegripligt slöseri med talang.
Tack vare inspirationen från Tore Haug och Astrid Karlsen Scotts bok ”Jan Baalsrud och de som reddet ham” (2001) lever filmen emellertid på den gripande huvudberättelsen om hur både aktiva motståndskämpar och en lokalbefolkning med civilkurage går samman för att med livet som insats hjälpa huvudpersonen. Med undantag för några svajiga heja-Norge-repliker är blir räddningsaktionen en övertygande uppvisning i verkligt mod – att våga fastän man är rädd – och verkliga stordåd av vanliga människor.
Här får en rad övertygande skådespelarprestationer vardagsskräcken i naziockuperade Norge att krypa in under skinnet på åskådaren. Brutaliteten. Rättslösheten. Maktlösheten. Det moraliska äcklet över angiverisystemet. Det är i den vardagen spänningen infinner sig på allvar.
Men ”den 12:e mannen” är också något av en vacker saga med likheter till Nils Gaups episka ”Vägvisaren” (1987). Den tar form i katt-och-råtta-leken i det storslagna Nordnorska vinterlandskapet, som avslutas den vilda färden över gränsen i samesläde bakom en snabbhovad ren. I de scenerna är det som om naturen själv reser sig mot inkräktarna och kommer till hjältens undsättning.
Harald Zwart flirtar oblygt med publikens matinéhjärta. Eggar oss att mana på de heroiska norska kämparna och bua åt de svinaktiga nazisterna. Politiskt patos med popcornsmak, en kombo hämtad från klassikern ”Spartacus”. Man riktigt hör sin inre röst ropa: ”Jag är Baalsrud!”
Läs alla artiklar om: Filmfredag 17 augusti
Gå till toppen