Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Scen

Vad händer om vi hoppar av det berömda ekorrhjulet?

”For the time being” är en undersökning av vad som händer om vi hoppar av det berömda ekorrhjulet.Bild: Jochen Jürgens

For the time being

TEATER. Schweigman&. Metropolis, Köpenhamns internationella teater. 16/8.
Teaterföreställningar kan börja så olika: framför ett draperi eller en riggad scen. I fullskaligt ljus eller i ett mörker som krymper rummet; bara under en föreställnings första minuter är variationerna i de stämningar som skapas oändliga. Jag har alltid gillat tanken på att försöka fånga den där upptakten – i en misstanke (eller snarare förhoppning) om att någonting väsentligt ligger inkapslat i det första mötet med scenen och gestalterna som befolkar den.
Efter gästspelet med Boukje Schweigman, som räknas till powergenerationen av unga holländska regissörer, är det intrycken från ögonblicket då publiken gör entré som dröjer sig kvar: som en diabild upplyst och förstorad i ett dunkelt rum. En i taget kliver vi in i ett magasin på Østerbro, där de tolv aktörerna står utplacerade som skulpturer. Spotlights från taket dränker figurerna i ett gulvitt ljus som efter hand får kropparna att droppa av värme. Ansiktsuttrycken är frysta: en man kikar fram med ett grin bakom ett draperi, en annan har dragen förvridna som av en inre plåga. En kvinna plutar med munnen i en stelnad teaterkyss.
Vad är det vi ser? Är det aktörerna i en fysisk föreställning utan ord? Eller kopior av oss själva, betraktade på avstånd från det liv vi annars lever? ”For the time being” är en undersökning av vad som händer om vi hoppar av det berömda ekorrhjulet – som vi är duktiga på att benämna men inte lika flinka på att utmana – och ger plats för andra sätt att låta tiden gå. Hur vi strukturerar vår tid är en frukt av det samhälle vi har, menar regissören och uttrycker sig så här i pressmeddelandet: ”Människor som lever med mycket fasta ramar lever ofta i fruktan.” Fruktan, jag?
Hur gestaltar man då något så pass flyktigt som tid, och upplevelsen av den, på en scen? Boukje Schweigman låter ensemblen agera med en rå fysikalitet och zoomar in kropparna så att de framträder som muskler och miner. Språngmarscher genom rummet där publiken hela tiden rör sig fritt varvas med inbromsningar där ett ansikte plötsligt kan hamna väldigt nära. I en sekvens backar aktörerna in i ett hörn, där de håller tillbaka varandras strävan att röra sig framåt. Kampen blir en kraftfull bild av hur vi som medborgare slits mellan viljan att vara del av samhällets låsta scheman och göra motstånd mot desamma.
Medborgarperspektivet vilar också som ett fundament i ”Metropolis”, den danska storbyteatern som är först i Skandinavien med att presentera Schweigman. Metropolis söker ständigt nya spelplatser i syfte att gestalta staden med impulser från performance, arkitektur, ljud- och aktionskonst. Här betraktas inte besökarna i första hand som publik, utan som just medborgare. Och som sådana sitter vi slutligen tillsammans på golvet inuti en borg av flyttlådor som vi själva varit med om att arrangera. Aktörerna finns bara närvarande i form av ljud, som krafsande och klämtande omger oss på håll. Situationen påminner om både meditation och förvaring – så blir ”For the time being” en drabbande mix av egen självrannsakan och ett expanderande inre rum.
Gå till toppen