Poeten Eva Runefelt sa en gång att hon har Gunnar Ekelöf i sitt medicinskåp. Jag tänker på det när jag lägger mig i soffan med den åttahundrafemtiosidiga utgåvan av Ekelöfs ”Samlade dikter” mitt under en ovanligt segdragen sommarförkylning. Kan poesin lindra min svidande hals, svalka mitt bultande huvud? Så klart inte. Och, samtidigt ändå – visst! Det känns som om dikterna sveper som en isande mentoltablett genom kroppen. ”Jag var sömnlös / Jag hostade ihjäl mig”, berättar diktjaget i ”Sagan om Fatumeh”, för att sedan få syn på en begravningsplats i snö: ”Snöns fattigdom kändes så rik / på färger / Jag kände, att vad jag behövde / var detta hem”.