Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ekelöf i vårt språkliga blodomlopp

Den nya utgåvan med Gunnar Ekelöfs samlade dikter visar vilken bred, föränderlig och fortfarande angelägen diktare han var. Ekelöf finns i vårt språkliga blodomlopp, skriver Ann Lingebrandt.

Gunnar Ekelöf, 1907-1968.

Gunnar Ekelöf

BOKEN. Samlade dikter. Albert Bonniers förlag.

Poeten Eva Runefelt sa en gång att hon har Gunnar Ekelöf i sitt medicinskåp. Jag tänker på det när jag lägger mig i soffan med den åttahundrafemtiosidiga utgåvan av Ekelöfs ”Samlade dikter” mitt under en ovanligt segdragen sommarförkylning. Kan poesin lindra min svidande hals, svalka mitt bultande huvud? Så klart inte. Och, samtidigt ändå – visst! Det känns som om dikterna sveper som en isande mentoltablett genom kroppen. ”Jag var sömnlös / Jag hostade ihjäl mig”, berättar diktjaget i ”Sagan om Fatumeh”, för att sedan få syn på en begravningsplats i snö: ”Snöns fattigdom kändes så rik / på färger / Jag kände, att vad jag behövde / var detta hem”.
Det är nog fler som har Ekelöf i sitt husapotek. Inte för att han är den tröstande, lugnande, helande diktaren. Nej, just för att han river upp, motsäger, förkastar, slungar ut sitt bestämda nej och visar vägen till underjorden. Ser nyansrikedomen i den fattiga snön, hittar meningen i det meningslösa. En underbar dikt i ”Strountes” inleds: ”När man kommit så långt som jag i meningslöshet / är vart ord åter intressant: / Fynd i myllan / som man vänder med en arkeologisk spade”.
”Samlade dikter” är en ”populariserad” version av de två band Svenska Akademien gav ut i sin klassikerserie på Atlantis för tre år sedan, det vill säga att ordförklaringar och kommentarer lyfts bort. Här möter vi Gunnar Ekelöfs fjorton diktsamlingar i originalskick, utan de revideringar som han gjorde under åren och som lyfts in i tidigare samlingsvolymer. För han betraktade aldrig sin poesi som avslutad; snarare var den, med ett begrepp han själv använde, ett ”work in progress”, och han drog sig inte för att arbeta in sådant han skrivit för flera decennier sedan i nya diktsamlingar.
I sitt perspektivrika efterord berättar Anders Olsson om hur mycket som gick igen i Ekelöfs ändå så varierade författarskap. Så tidigt som 1925 skriver han i ett brev att han planerar en ”större Diwan”, den som fick sin form fyrtio år senare, och redan på 30-talet ska han ha under en spiritistisk seans ha framträtt som den persiska furste som blev centralgestalt i hans sista diktsamlingar.
Idealet, förklarar Ekelöf i en essä, är en dikt som inser att ”tiden har sin egen form”, dikt som likt musiken fångar den evigt skiftande rörelsen. I en av de sista dikter han skrev, publicerad i Sydsvenskan dagen efter hans bortgång den 16 mars 1968, sammanfattar han med avstamp i den ständiga inspirationskällan Edith Södergran sitt förhållande till språket:
Min själ älskar så de främmande orden
som hade den inget språk –
Och så är det:
Mitt språk är ofött, i tillblivelse
Det är inte en hackelse av alla de gamla språken
Ingenting ska jag förvränga
Det är de slitna orden
som förbiflytande
parar sig med varandra
och ger en gammalny mening
Så älskar min själ dessa främmande ord
Det har nu gått femtio år sedan Ekelöfs död, i revoltens år 68. Redan då var han något av ett monument, trots att han inte hann bli äldre än 60 – ja, ännu i livet utropades han till 1900-talets viktigaste svenska poet, den nordiska poesins furste. De unga bildstormarnas fadersuppror riktades istället mot den tio år yngre Werner Aspenström. Ändå gjorde Ekelöf vad han kunde för att gå emot tidsströmmen. När lyriken mitt i 50-talet var som mest högstämd och symboltung publicerade han sin antipoetiska ”Strountes”. När 60-talet kom med krav på nyenkelhet, klarspråk och tydliga politiska ställningstaganden trädde han längre och längre in i sitt mystiska bysantiska universum i rollen som den upproriske gränsfursten av Emgión. Poeten som med debutbokens uppmaning att krossa bokstävlarna påverkade den svenska poesin i decennier skulle förbli en föregångare. Genom att ställa sig vid sidan av samtiden kunde han vara oupphörligt aktuell.
Fortfarande finns Gunnar Ekelöfs poesi i vårt språkliga blodomlopp, likt en den svenska modernismens Shakespeare: ”Det som är botten i dig är botten också i andra”, ”En värld är varje människa, befolkad / av blinda varelser i dunkelt uppror”, ”Jag är en främling i detta land”, ”Jag bor i en annan värld / men du bor ju i samma”… Som all stor dikt har den förmågan att förändras med livet och ständigt väckas till nytt liv när tiden vänder sig.
Visst är det lätt att till knäsvaghet imponeras över bredden, böjligheten, beläsenheten och referensrikedomen i hans verk, den rasande ordekvilibrismen, det kompromisslöst borrande existentiella djupet. Men Ekelöf är i högsta grad en levande klassiker, en diktare att leva med snarare än att högtidligt beundra. Därför ska man inte läsa honom alltför vördnadsfullt. Han kan vara en vresig jäkel. Utomordentligt fånig. Oförlåtligt frånvänd. ”Genialt och banalt / plär samsas, även i livet, i syskonbädd” påminner han i dikten ”På Maria körgård”. I en essä framhåller han hur de violetta astrarna är granne med purjolöken i hans idealträdgård.
Med sin kärlek till det orena och oklara, till gränsöverskridarna och blandformerna, till luffaren och vildheten, träffar hans poesi som en ljungeld i vårt renhetsivrande, kontrollbesatta och gränsbevakande nu. Gång på gång behöver vi visst påminnas om vikten av att älska det främmande, av att vara i ständig tillblivelse.
Gå till toppen