Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Håkan Engström: I brexit-tider täcker Ray Davies av en ny låt

Nostalgin i "Time song" är öppen för tolkningar.

I mars 2017 adlades Ray Davies. Medaljen tog han emot av prins Charles.Bild: John Stillwell
År 1968? Ingen etablerad pop- eller rockröst var mer avvikande än Ray Davies och hans band The Kinks. Inte ens frifräsaren Frank Zappa. Och inte Gram Parsons eller Gene Clark, som med The Dillard & Clark Expedition grävde fram och blottade rockens countryrötter. Dessa var trots allt en del av en rörelse.
Redan under det psykedeliska högtrycket året före hade han fjärmat sig från tidens sound och såg till att skapa en måttligt modern popmusik på tydligt engelsk grund, där arbetarklasskulturens music hall-musik aldrig var långt borta. Kulmen kom med 1968 års mästerverk ”Village Green Preservation Society”, en samling nostalgiskt lagda sånger om konservativa värderingar som totalt bröt mot 1960-talets framtidstro och framåtanda.
Det innebär inte att Ray Davies skapade ytlig underhållning eller verklighetsfrånvänd eskapism. Inte alls. Med dessa låtar fortsatte han att skildra arbetarklassens verklighet, de vanliga människorna som kände sig undanskuffade och utnyttjade i det rigida engelska klassamhället. Samma anda som kännetecknade äldre alster som ”Dead end street” och ”David Watts”, liksom satiren i ”Well respected man” och ”Most exclusive residence for sale”, återfinns på 1968 års album.
Men hur var det med den där konservatismen, gränsande till hembygdsromantik? Hur mycket ska man tolka bokstavligt? Hur mycket är satir?
Ray Davies har ofta tett sig ambivalent. I titelspåret sjunger han om sällskapet som vill bevara och skydda allt det engelska, om samhörighet inte enbart kring det gamla och fina (”We are the Custard Pie Appreciation Consortium”, ”We are the Sherlock Holmes English-speaking Vernacular”) utan också det gråa och trista (”We are the Office Block Persecution Affinity”). Till och med greve Dracula är med på ett hörn.
Om inte detta är satir så har jag aldrig begripit begreppet.
Men det finns också ett varmt bultande hjärta för det genuint engelska, nu hotat, i de här låtarna. Med ”nu” avser jag det oroliga året 1968, då låtarna skrevs. Men också det ”nu” som är brexit-året 2018. Här finns låtar som kan slå an de mest skiftande toner i folk, inklusive chauvinism.
I oktober firar albumet 50 år. Plattan var en flopp då, men den har återupptäckts och klassikerförklarats sedan dess. Det har också återutgivits, flera gånger om.
När albumet ges ut i nytt utförande 26 oktober ingår en låt som heter ”Time song” som premiärspelades av BBC igår, fredag. Den har aldrig förr getts ut. Den är inget mindre än fantastisk.
Den smälter väldigt väl in i albumet, låter verkligen som något Ray Davies kunnat skriva och spela in 1968. I själva verket skrev han den först 1973; den var avsedd för musikalen ”Preservation” och skulle ingå i soundtracket ”Preservation act 1” men ratades. Obegripligt, på ett sätt, men den passade väl inte riktigt i storyn.
Nu passar den kanske bättre, för ett England som vänder ryggen åt omvärlden. Faktiskt har den framförts live en gång, det var när Kinks medverkade vid en jubelföreställning i samband med att britterna gick med i EG (förlagan till EU) år 1973. I den text som följer med den nya utgåvan beskriver Davies låten som något han skrev för att varna för hur tiden höll på att rinna ut för det brittiska imperiet:
”The song was originally written for the villagers to sing in what became Preservation Act 1, like a Greek chorus updating the story. A gentle warning that time was running out for the lead character, the wandering tramp. When we played a concert at Drury Lane in '73 to "celebrate" us about to join what was called The Common Market, I decided to use the song as a warning that time was running out for the old British Empire. This song was recorded a few weeks later but never made the final cut on the Preservation Act I album. Instead, the villagers sang songs like ’Shepherds Of The Nation' and 'Change In The Weather'". Oddly enough, the song seems quite poignant and appropriate to release at this time in British history, and like Europe itself the track is a rough mix which still has to be finessed.”
Har Ray Davies alltså gått hela vägen? Har han blivit den där konservative och lite skrajsne engelsmannen och imperienostalgikern som han gestaltat i så många sånger? Kanske det. Men som med så många av Ray Davies låtar kan man inte veta riktigt säkert.
I vilket fall: mannen som 1968 sjöng om The Village Green Preservation Society och ironiskt nog med en rad om ett av Walt Disneys amerikanska påfund (”God save Donald Duck, vaudeville and variety”) bodde i två decennier, fram till 2017, i USA. Låten "Our country" från senaste albumet handlar om USA och om assimilering.
I en intervju i engelska The Independent tidigare i sommar säger han att han vägrar ta ordet brexit i sin mun ch att han betvivlar att alla visste vad det var de röstade för i folkomröstningen. Han har genom åren uttryckt en sorg över hur det genuint engelska tynar bort, ibland med patriotiska undertoner, men han är ingen Morrissey. Om honom säger han till The Independent att han uttrycker sina åsikter med "en Facebook-mentalitet". Ray Davies är alltid mer eftertänksam och mer mångtydig.
The Kinks framträder i Malmö Folkets Park juni 1968.Bild: Ola Svensson
Gå till toppen