Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Kvalar in i mästarklass

Bild: Galleri 21

Hanne Mago Wiklund

RECENSION • KONST. En process - att osäkra objekten, Galleri 21, t o m 2/9.

Det ser provocerande enkelt ut. Ett stycke frigolit på golvet. En rad masker i wellpapp på väggen. Några bruna papperspåsar. Hanne Mago Wiklund skruvar ner förväntningarna till den grad att jag tänker att det finns risk att besökare vänder i dörren. Men det lönar sig att kliva in på Galleri 21. ”En process - att osäkra objekten” kallar hon sin utställning. Och nog lyckas hon skapa osäkerhet. Vid en närmare titt är inget vad det ger sken av att vara.
Ta de lätt tillknycklade vita A4-arken som hänger prydligt på rad. Det är frestande att med en gäspning avfärda dem som ännu en övning i minimalismens namn.
Men medan konstriktningens pionjärer, som Donald Judd, under 1960-talet förhöll sig till industrins material och tekniker, med sitt strama upprepande av geometriska former i stål, tycks Wiklund ha gått loss på kontorslandskapets kopieringspapper och emballage. Naturligtvis med en blinkning åt den revolution av bildkonsten som Marcel Duchamp inledde då han redan på 1910-talet förvandlade helt vardagliga föremål till konst, däribland den berömda pissoaren. Om det tidigare tagits för självklart att konst var estetiska objekt tillverkade av konstnärer, visade Duchamp med sina ready mades att vad som helst kan vara konst, om en konstnär hävdade så. Istället för det fysiska utförandet låg det konstnärliga arbetet och värdet i själva idén, och konceptkonsten var född - även om dess genomslag dröjde.
Över hundra år har gått sedan dess, och Wiklund är förstås medveten om att det numera knappast räcker att spika upp ett par banala vardagsobjekt på väggen. För hur var det nu med de där skrynkliga A4-arken? Först efter en riktigt närgången granskning inser jag att de är skulpterade och målade för hand. Likaså är fallet med maskerna i wellpapp. De ser slarvigt klippta ut, men det finns inget hafsigt över den precision som krävts för att modellera och bränna dem i lera. Inom konsthistoriens trompe l’oeil-genre skulle hon lätt kvala in bland mästarna.
Fast det handlar inte enbart om ett skickligt utfört illusionstrick. Hanne Mago Wiklund vill något mer än att lura ögat. De tomt stirrande maskerna, grenarna som knäckts och den mjuka handen som groteskt sväller i fönsterkarmen, allt bottnar i det som också är mänskligt, som frustration, stumhet och ett pockande på ömhet.
Samtidigt går det att se hennes arbete i relation till det konceptuella konsthantverkets frammarsch inom konstfältet de senaste åren. Från det kvaddade, trassliga och skrovliga, till fetischens fulländning, kränger sig lera, textil och glas ur såväl bruksföremålets som skulpturens traditioner. Utbildad inom klassisk skulptur men även i keramik och glas på bland annat Konstfack behärskar Wiklund materialen väl. Men det hon gör är att hävda möjligheten av ett både och. Å ena sidan hantverkets betydelse, å andra sidan idén. Det materiella och immateriella. Med spänningen som uppstår mellan motsatserna osäkrar hon sina objekt. De ter sig oansenliga, men det är just deras bedrägliga vanlighet som gör utställningen så intressant.
Gå till toppen