Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

ANN-SOFI LJUNG SVENSSON : Ett med naturen

Människan är bara en hög atomer och världen tillhör inte oss. Det är den insikten vi alla måste komma fram till om vi vill leva och agera hållbart. Ann-Sofi Ljung Svensson läser ekokritikern Timothy Morton.

Bild: Petra Villani
Nietzsche proklamerade att Gud är död. Nu förklarar den brittisk-amerikanske litteraturforskaren och filosofen Timothy Morton att världen är död. Världen, så som vi känner den, finns inte. Ur ett ekologiskt perspektiv utgörs världen inte enbart av de referenspunkter vi människor har. Den har så många andra skalor utöver vår: biosfärens, blåvalarnas, fåglarnas, maskarnas, bakteriernas. Vi måste inse att de antropocentriska – människocentrerade – före-ställningar som formar vår egen värld inte har någon sanningshalt, och att de därför heller inte har något värde för någon annan livsform än vår egen. Det måste vara utgångspunkten för all ekologisk medvetenhet.
Morton är professor i litteratur vid Rice University i Houston, Texas, och arbetar med det som inom humanistisk forskning kallas ekokritik. I sin nya, korta bok ”Being ecological” (Pen-guin Random House 2018) har han tagit på sig det svåra arbetet att förklara varför det kan vara kontraproduktivt att agera ekologiskt och att man istället måste inse att man i egenskap av människa faktiskt redan är ekologisk. Han sammanfattar här de tankar han tidigare utförligt prövat i sina vetenskapliga verk: framförallt ”Ecology without nature” (2007), ”Hyperobjects” (2013) och ”Dark ecology” (2016).
Just nu är Morton den största av alla stjärnor på de ideologikritiska miljöteoriernas himmel. Han har status av rockstjärna. Inte konstigt då att han samarbetar med isländska Björk. I ett av sina publicerade e-postbrev till henne 2015 skriver han att han ”inte riktigt vet hur man skriver dikter”. Där har han fel. Han har helt klart gjort teori till poesi. Det finns en tung existentiell vibration i hans texter, och han har gjort metaforen till ett vetenskapligt redskap. Vem kan värja sig när han beskriver sanning som en jpg-bild i 300 dpi. Är bilden mer sann om den är i 600 dpi? Eller när han liknar skönhet vid Doctor Whos tidsmaskin Tardis: dess inre rum är oändligt. Det är skarpa kontraster, dråpliga liknelser, fräcka formuleringar och mängder av filosofiska och populärkulturella referenser – från Kant och Heidegger till ”Stjärnornas krig” och ”Simpsons”. I Mortons textvärld lever antikens mytologiska figurer tillsammans med zombies och androider.
Man förväntar sig att den nya lilla handboken, som vänder sig till en bred publik, i någon mening skulle vara populärt skriven. Men populärt kontra vetenskapligt är inte en distinktion som gäller för Mortons texter. De är som de är. Han arbetar intellektuellt, metodiskt och pedagogiskt, men med utgångspunkt i en epifanisk – omedelbar och klarsynt – insikt i människans och jordens belägenhet. Han är mer romantiker än rationalist, och vägen till insikt går via konsten. I den konstnärliga upplevelsen kan vi erfara vad det innebär att vara i ”samklang” med något utanför oss själva.
Att läsa Morton är en sublim upplevelse; man står vid sin tankeförmågas yttersta gräns och blickar in i det otänkbara. Man tror sig vara på säkert avstånd, men anar det skrämmande scenario som väntar jorden – inte en plötslig apokalyps utan tusentals år av monoton massutrotning och tröstlös nednötning. Den positivistiska evolutionssagan är förvandlad till ett dystert degenerationsförlopp. Att acceptera denna hopplöshet är för Morton en nödvändighet. Det finns ingen snabbkur till en friskare jord.
Man befinner sig under läsningen i ett slags ”jet lag-läge” – som Morton själv uttrycker det – där förvrängningar i tid och rum skapar en kuslig känsla av att något är annorlunda. Det är också, tänker jag, som att falla ner genom kaninhålet till Lewis Carrolls Underland: ingenting ser ut som det brukar. Allt som varit stort blir litet, allt som varit smått blir stort. Människolivet tonas ned och naturens mörkare sidor – som bakterier och virus – träder fram som en allt större del av det liv som levs på jorden. Just denna sommar vet vi alla vad det handlar om: när temperaturen stiger över trettio grader känner vi hur små och maktlösa vi egentligen är.
Men hur ska vi då – som Morton skriver – ”navigera i denna mardröm”?
Vi måste, menar han, kliva ut ur vår bekvämlighetszon, det vill säga antropocentrismen, och lära oss leva i världen på ett annat sätt. Världen är inte bara vår. Den är ju inte särskilt bekväm för många andra arter än oss människor. Det finns så många dimensioner som vi inte beaktar. Vi ser bara det vi lärt oss se inom vårt eget paradigm: det jordbrukscentrerade – eller med Mortons egen term – det agrilogistiska. Det var när vi människor började bruka jorden som vi också inledde det hårdföra utnyttjandet av vår omgivning. Vi började se på naturens objekt som tillgångar, som ting som kunde lagras för framtiden.
Det handlar för Morton om dekonstruktion, om att montera ned föreställningarna om människans särart. Människan är, som allt annat, ”en hög atomer”. Att erkänna att vi ur ett ekologiskt perspektiv inte är annorlunda än andra livsformer, och att vi lever jämsides och i samklang med dem är en insikt som kan få oss att slappna av och släppa kontrollen – även i den situation vi nu befinner oss. Vi är trots allt bara människor, och som sådana organiska delar i ett ekologiskt system. Att ge upp tanken på att göra något – att vara passiv – är ett första steg i att vara ekologisk. Att agera är antropocentrismens främsta modus. Det är ett sätt att fortsätta manipulera och behärska naturen. Vi ska inte ta på oss uppgiften att aktivt försöka rädda jorden – eller som han uttrycker det – ”göra en omstart”. Istället ska vi träda ut ur vår självupptagenhet och suveränitet. När vi identifierar oss med det som finns runtomkring oss minskar vi med tiden den skada vi åsamkar livet på jorden.
Nåväl, efter läsningen försöker man så småningom kravla sig upp ur det där kaninhålet och träda ut ur den kusliga känslan av förändrad perception. Vad gör man då av detta när man lever i en klimatkris? Ska vi inte ens bry oss? Vi pragmatiker som med viss tillfredsställelse befinner oss i det som Morton kallar det ”postmesopotamiska rummet”– det vill säga i jordbruksparadigmet – vill ju gärna tro att det går att göra något, och att vi som människor också har skyldighet att göra det. Det är trots allt människan som är den största skurken, och vi har trots allt visat oss handlingskraftiga.
Morton lutar sig som allra stadigast mot Kant och hävdar att han är mer kantian än Kant själv. Det känns förmätet att tro att han glömt bort det kategoriska imperativet, men kanske skulle han acceptera denna etiska princip som ett utgångsläge för ett inkännande intersubjektivt agerande som kan inkludera fler livsformer än människan? "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag". En epidemisk väckelserörelse kring detta budord skulle kunna få oss att tänka om: Om jag ska ha rätt att flyga till Kap Verde-öarna, så ska också alla andra ha det. Det handlar ju, som Morton så utförligt beskriver i boken, om skala. Vårt individuella beteende har ingen som helst betydelse, men om vi är åtta miljarder så betyder det allt. Och att vi människor tar oss rätten att flyga med hjälp av fossilt bränsle – med medvetenhet om att vi därmed minskar möjligheterna för allt liv på jorden – är inte att ”vara ekologisk”. Det är en aktiv antropocentrisk handling som visar att vi inte ser längre än näsan räcker. Att ”låta bli” blir däremot en passiv handling som kan bilda basen för en framväxande etik som åtminstone inte ökar den skada vi orsakar.
Gå till toppen