Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Två kulturmän emellan

Karl Ove Knausgård har skrivit en bok om Edvard Munch, samt om sig själv såklart. Linda Fagerström har läst.

Karl Ove Knausgård.Bild: STIG-ÅKE JÖNSSON / SCANPIX

Karl Ove Knausgård

BOKEN. Så mycket längtan på så liten yta - en bok om Edvard Munchs bilder. Övers Staffan Söderblom. Norstedts.

Karl Ove Knausgård möter Edvard Munch. En levande och en död kulturman: båda svårt självupptagna, båda konstnärstyper och norrmän – a match made in Hardangervidda. Men är viddan stor nog för dem bägge?
Jodå. Åtminstone inledningsvis fungerar upplägget. En författare vars språk både är exakt och enkelt, formulerar sig om en konstnär, som sökte ungefär samma sak: att uttrycka sig avskalat och direkt utan att förlora i skärpa eller komplexitet.
Länge accepterar jag den totalt subjektiva läsningen av Munchs bilder, eftersom anslaget är så inbjudande. Rutinerat trillar Knausgård fram i essäformen; personligt tilltal blandas med retoriska frågor och flyhänta utvikningar om vad Deleuze och Foucault sagt om seendets villkor.
Till sist blir det ändå uppenbart att metoden ”jag känner så och så inför den här landskapsmålningen” trots allt har sina begränsningar, åtminstone som bildtolkning betraktad. Konsthistorikern i mig får svårartad klaustrofobi när författarens upplevelser, eller hans försök att förstå konstnärens, blir ständig utgångspunkt.
Här behövs fler röster för att variera den efter hand enformiga dialogen två kulturmän emellan. Var finns resonemangen om Munchs samtid, hur han påverkades av det slutande 1800-talets vilda samhällsdiskussioner om allt från nationalism till klasskamp och psykoanalys?
Jag saknar särskilt Knausgårds tankar om den under 1910-talet så populära vitalismen. Munchforskaren Patricia Berman har visat hur viktig denna naturdyrkande strömning var för konstnären, särskilt märkbar i hans stora målningar av badande nakna män – motivet som Eugène Jansson med homoerotisk blick samtidigt utforskade i Stockholm på Flottans badhus.
Vitalismen skar rakt igenom dåtidens mest känsliga frågor: det som kallades ”nationens kulturella hälsa”, men också kropp, skam, sexualitet och maskulinitet; se där ämnen som inte brukar vara Knausgård främmande.
Med det sagt, blir jag ändå upplivad av hur självklart han som författare förhåller sig till vår tids bildkonst. Att se konstutställningar verkar vara en given vardagssyssla för Knausgård, som obekymrat drar paralleller mellan Munch, Matisse och samtida foto. Brittiska samtidskonstnären Peter Doigs figurativa måleri är en annan självklar referens, som ofta återkommer – hur många svenska författare känner ens till Peter Doig?
På samma sätt låter Knausgård Anselm Kiefers konst fungera som nutida kontrapunkt till Munchs sekelgamla bilder. Heter man Karl Ove Knausgård ringer man förstås också upp Anselm Kiefer för att be om ett ateljébesök med Munch-snack – en träff som i boken transformerats till intervju.
Någonstans här går Knausgård i ”Min kamp”-läge. Kapitlen fylls av våndor inför författarens engagemang i en Munch-utställning 2017 i Oslo (då boken också först kom ut på norska), ordagrant återgivna dialoger med museichefen och ångest över att helt orutinerad bli curator över en natt.
Boken borde ha slutat efter den första personligt hållna essäartade delen. Så långt håller det. Resten kunde strykas och ersättas med fler bilder av konstverken. Nu saknas några av de mest diskuterade målningarna, vilket är mycket märkligt. Hur tänkte redaktören? Förmodligen, att detta är en bok om Knausgård, inte om Munch – och det stämmer ju.
Gå till toppen