Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Lindberg har god hand med Stenhammars musik

Christian Lindberg tolkar Wilhelm Stenhammars musik.Bild: Mats Bäcker

Wilhelm Stenhammar

ALBUM. Göteborgs symfoniorkester, dirNeeme Järvi (BIS): Sången; Två sentimentala romanser; Svit ur ”Romeo och Julia”. Antwerp Symphony Orchestra, dir Christian Lindberg: Symfoni 2, Svit ur ”Ett drömspel”.

Två av Wilhelm Stenhammars mest betydande orkesterverk presenteras i nyinspelningar på BIS, det skivbolag som sedan länge gjort den största insatsen för att sprida tonsättarens musik internationellt. Till sin hjälp har bolaget två av Stenhammars numera mest entusiastiska förespråkare, dirigenterna Neeme Järvi och Christian Lindberg.
Stenhammars sista större verk blev kantaten ”Sången” för solister, kör och orkester. Texten av tonsättarkollegan Ture Rangström har sedan uruppförandet setts som verkets svaga punkt, den tyngs av tidsbunden retorik, men de stora kvaliteterna i Stenhammars musikaliska vision uppväger denna brist med råge.
Neeme Järvi har tidigare gjort banbrytande inspelningar av Stenhammars musik, inte minst den högromantiska första symfonin, men i denna kantat missar han målet trots en mängd fina ögonblick. Det är som om han betraktade verket som ett rent orkesterstycke och glömt att det är en text som ska kommuniceras eller i varje fall ska kunna uppfattas. Han driver på med ett genomgående högt tempo och konsekvensen blir att både solistkvartetten och de i grunden välinstuderade körerna nästan tappar andan.
Fortfarande är Herbert Blomstedts inspelning från tidigt 80-tal av verket att föredra. Han ger musiken tid och luft att andas med resultatet att det blir en mer levande och väl formad gestaltning.
I sin andra symfoni skapade Stenhammar en avskalad, nästan asketiskt formulerad musik som initialt mer väckte respekt än entusiasm. Först mot slutet av 20-talet vände kritiken när tidsandan gick mot nysaklighet och funktionalism och sedan dess har symfonin tillhört den svenska standardrepertoaren.
Verket har spelats in flera gånger tidigare men Christian Lindbergs nytolkning står sig väl i konkurrensen. Hans interpretation präglas av energi och engagemang, den är rytmiskt precis och han öppnar omsorgsfullt upp partiturets många detaljer. Dessutom väljer han i sin tur mer balanserade tempon än vad Järvi gör i sina båda tidigare inspelningar av symfonin.
Samtidigt saknar man dock den längre blicken. Inte minst i symfonins yttersatser handlar det om att gestalta en stram musikalisk arkitektur där de långa linjerna är centrala – dessa djupare insikter förmedlas bättre i både Tor Manns och Stig Westerbergs klassiska inspelningar.
De båda nya skivorna kompletteras med ett hörvärt axplock ur Stenhammars produktion av teatermusik och dessutom ska violinisten Sara Trobäcks klockrena tolkningar av de två romanserna tillsammans med Järvi särskilt framhållas.
Gå till toppen