Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Hos oss lättledda fån

Maja Lundgrens science fiction-roman är både humoristisk och civilisationskritisk. Det är förtrollande, skriver Petter Larsson.

Bild: Stefan Tell

Maja Lundgren

BOKEN. Den skenande planeten. Albert Bonniers förlag.

”Vi är romantiska och tankfulla men sällan överhettade eller bottenfrusna. På jorden förefaller det mig som om motsatsen råder - människor är överhettade och bottenfrusna, men inte tankfulla eller romantiska.”
Så sammanfattar rymdresenären Ki sina intryck i Maja Lundgrens science fiction-roman ”Den skenande planeten”. Ki är på diplomatiskt uppdrag från hemplaneten Zarmina, dit en koloni jordbor flytt undan krigen i ett slags omvänd syndafallsberättelse femhundra år tidigare. Hen kastas ut på hemligt uppdrag som leder jorden runt, en förevändning för att få berätta om den allt annat än muntra värld som möter vår klothuvade och kraftigt byggda resenär – jag ser ett slags Buddha-figur som vankar runt, försöker begripa sig på kroppsspråk, avslöja bakomliggande tankar, och – väldigt roligt – felanvänder uttryck.
Kis milda sinnelag och lugnt omständliga språk präglar hela romanen och ger den en behaglig, nästan harmonisk, känsla av vaghet, som lyckas innesluta också det brutalt våldsamma innehållet i skildringen. Krig och mord i språklig sockervadd, det är förtrollande.
Upplägget med främlingen som utforskar en ny planet är inte ovanligt inom genren, även om det för det mesta är mot främmande civilisationer den antropologiska blicken vänds. Jag tänker till exempel på Ursula K Le Guin, som ofta använde rymden för att ställa frågor om tänkbara andra sätt att organisera samhället, om kön och sexualitet, och därmed också indirekt kritiserade den verkliga världen.
Lundgren traskar i hennes spår med denna både humoristiska och nådlöst civilisationskritiska idéroman, där hon ställer en (möjligen förrädisk) idealbild av den stoiska människan – zarminerna – mot oss faktiska jordbor, deras andlighet mot våra begär, deras mildhet mot vårt våld, deras långsamhet mot vår hets.
Läs mer: Maja Lundgren: ”Jag är den typen av författare som många menar inte existerar”
Zarmina är jorden som den hade kunnat vara, ett land av diktare och tänkare. De leker, sjunger, forskar, och de memorerar och reciterar litteratur – en smart utopisk vändning av Ray Bradburys dystopi ”Fahrenheit 451”. Sex, våld och starka känslor är bannlysta.
En av Lundgrens mer intressanta innovationer gäller barnen, som på båda planeterna lösgjorts från vår typ av familjer. På jorden föds de i kuvöser, men bara av par som inte har någon sexuell relation eller gemensam egendom. De ska inte behöva utsättas för föräldrarnas narcissism och konflikter. Zarmina har tagit loss kopplingen ett tekniskt steg till och befriat barnen från föräldrarnas biologi.
Det framställs skickligt som så självklart, rationellt och barnvänligt, att det känslostympat omänskliga – om man nu kan använda ett sådant ord – i förfarandet döljs.
En annan beskrivning skulle ju kunna vara att zarminierna är lobotomerade halvmaskiner som berövats sina känslor. Och det stör mig att jordbornas drifter och passioner aldrig får något vettigt försvar i boken, vilket gör att det som hade kunnat vara en prövande diskussion snarare blir en entydig fördömelse.
Jorden är nämligen å sin sida ett evigt krig. Genom att låta namn på nya och gamla riken och härskare blandas - Storpreussen, Moctezuma, Visegrad – stärker Lundgren tanken att mänsklighetens barbariska historia går på repeat.
När Ki anländer ska freden firas. Men redan hör vi kanonmullret bakom de nya härskarnas intrigerande.
Människorna är lättledda fån, benägna på kändisdyrkan, stirrande på de hologram som ersatt tv-skärmarna. De är också helt ombytliga; dagens stora samtalsämnen kan vara glömda om en vecka, liksom dagens hjältar.
Känner ni igen er?
Visst känner ni igen er.
Intressant nog försvinner alltså skriften i båda världarna. På jorden stirrar vi på bilder. På Zarmina bär de litteraturen i minnet.
Ännu mer drabbande är hur stora delar av den globala medelklassen går omkring med internetflödet inopererat i sina huvuden. Det finns där som ett ständigt brus, hackar upp deras tankar och tal, förstör deras drömmar. Många slutar som skakande zombies, dränkta i de elektroniska strömmarna.
Kan man sätta barn till en sådan värld?
Det blir i slutändan frågan som förföljer oss. En värld som till och med en nyfödd Messias måste lämna.
Gå till toppen