Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Oförsonligt kammarspel

Eva Wendt och Birte Heribertson i "De behövande".Bild: Lisa Mårtensson

De behövande

TEATER. Efter Helena von Zweigbergks kortroman. Dramatisering: Karin Parrot-Jonzon. Regi: Mariana Araoz. Scenografi: Marta Cicionesi. Kostym: Sylvie Berthou. Ljus: Ilkka Häikiö. Medverkande: Birte Heribertson, Eva Wendt. Spect scenkonst, Teater Sagohuset, Lund, 17.8.
Litteraturen är full av frånvarande fäder, hårt tecknade konturer av det som kunde ha varit, svikna förhoppningar och tomma rum. Men mammorna då? De som blev kvar när allt gick i kras, lite kantstötta de med, trasiga och bittra men oftast mer eller mindre närvarande.
I Helena von Zweigbergks kortroman ”De behövande” tar mammorna plats på scenen och redan i det skönlitterära formatet är det ett tätt och oförsonligt kammarspel vi får oss till livs. Ett växelspel mellan två perspektiv ohjälpligt flätade samman av blodsband, tid och erfarenheter. Två liv, två mammor och samtidigt alltid mor och dotter.
I Karin Parrot-Jonzons dramatisering och Spect scenkonsts och Mariana Araozs regi har von Zweigbergks berättelse anpassats för scenen och fått nya dimensioner. Scenografin går i svart, rött och vitt och sittplatserna på två pilatesbollar får illustrera de två kontrahenternas osäkert vacklande positioner gentemot varandra.
Ramen är vardaglig. Ett imaginärt kök där dottern lagar mat och barnbarnet vill hjälpa till, ett yttre samtal och ett underliggande gungfly av outtalade anklagelser, rädsla och sorg. I pjäsen bär kvinnorna sina känslor som svulster utanpå kroppen, tennisbollar obekvämt inpressade under kläderna som en efter en poppar ut och spiller okontrollerat ut över golvet.
Såväl Marta Cicionesis scenografi som Sylvie Berthous kostymer har potential och symbolisk kraft men kommer inte fullt till sin rätt i uppsättningen, som hade kunnat utnyttja möjligheterna de erbjuder än mer. Bättre fungerar de inflikade inslagen av maskspel och dans, som välbehövligt bryter upp monologernas block av text och ger dynamik och oberäknelighet åt den annars väl strikta kompositionen.
På Teater Sagohusets lilla intima scen kommer vi gestalterna nära. Publiken är fåtalig under gästspelets första kväll och det är synd. Det här är ett stycke dramatik som borde beröra många, om konflikten mellan den goda modern och den självförverkligade kvinnan, om glappet mellan orden och avsikterna och rädslan som fryser den varmaste av kärlekar till is.
Med frustrerad intensitet gestaltar Birte Heribertson och Eva Wendt de två kvinnorna, med barnbarnet Otto som satellit till deras eviga rundgång av missförstånd och tjat. Hans barndom pågår fortfarande, hans behov av moderskapet är akut. Och mamman vill verkligen ge allt hon har. Hennes kärlek är gränslös och ändå räcker den inte riktigt till.
Gå till toppen