Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

På tröskeln till vuxenvärlden

Korthuggen och intensiv prosalyrik å ena sidan, finkalibrerad novellprosa å den andra. Eva Ström läser två kvinnliga debutanter och imponeras framförallt av novellisten Emeli Bergmans säkra språkkänsla.

Emeli Bergman.Bild: Rastlös förlag

Lisa Gidlöf. Flickan. Vendels förlag. Emeli Bergman. Salt. Rastlös förlag.

BOKEN
Med två intressanta kvinnliga debutanter inleds min bokhöst. Lisa Gidlöfs ”Flickan” är en korthuggen prosalyrisk berättelse om en kvinna som oförmodat stöter på en obekant flicka som hon tar hand om. Miljön är skissartat tecknad, vagt apokalyptiskt, all civilisation förödd eller frånvarande. Vi befinner oss efter en stor katastrof eller möjligen i någon förhistorisk tid, bland hästar, fladdermöss och kokospalmer vid en havsstrand.
Det intensiva språket för tankarna till Mare Kandres ”Bübins unge”, och jag gissar att denna numera klassiska roman är en förebild när Lisa Gidlöf vill skildra det ambivalenta förhållandet mellan den namnlösa flickan och bokens huvudperson, som kan ses som aspekter av samma människa. ”Hon kommer att dö om jag inte tar hand om henne. Vem tror jag att jag är. Hon har skit under naglarna och runt munnen. Hon är äcklig i sitt omfång. Jag har aldrig bett om det här ansvaret.”
Jag läser Gidlöfs komprimerade text med en initial fascination, som dock falnar något när prosan övergår i alltmer expressionistiskt drömlika scener där psykoanalys förenas med apokalyps. Kvinnan är havande och föder fram fåglar i blodiga klumpar, där fjädrar kletar i sanden och näbbar rispar inuti livmodern. Gidlöfs berättelse om den smärtsamma processen att bli kvinna hade verkat starkare på mig om hon förankrat den i en mer konkret verklighet. Dock kan Lisa Gidlöf redan nu skapa en säregen högt uppdriven intensitet i sin prosa.
Emeli Bergman har också unga huvudpersoner i sin novellsamling ”Salt”. Bergman har gått på Forfatterskolen i Köpenhamn och översatt Stig Larssons ”Autisterna” och Birgitta Trotzigs ”Anima” till danska. Hennes språk är finkalibrerat och samtliga berättelser utspelar sig i en väl definierad miljö som en arkeologisk utgrävningsplats i Syrakusa, en stadsvåning i Rom eller en sandstrand i Danmark.
Det genomgående temat är förlust, som gestaltas och varieras på olika sätt. Den unga kvinnan i inledningsnovellen blir abrupt dumpad, i en annan firar en ung man sin 20-årsdag på stranden medan hans flickväns död överskuggar allt. Titelnovellen ”Salt” beskriver en ung kvinna som går igenom en abort samtidigt som ett stort födelsedagskalas äger rum. Med sitt återhållna språk och sin starka, återhållna känsla är ”Salt” samlingens starkaste text och visar vad Emeli Bergman redan är i stånd att åstadkomma. En mening som: ”En liten liten död höll på att överraska ett litet litet liv inuti mig” hugger tag i mig och ekar länge i sin saklighet och smärta.
Emeli Bergman har en egen författarröst, tidlöst nertonad och melankoliskt lyhörd. Med precision kan hon skildra den unga människans sexualitet liksom det vaga, det sökande, det obestämda, men likväl livsavgörande som kan finnas i situationen. När jag tänker på hennes texter ser jag olika scenerier bada i ljus, tecknade som i tunn blyerts. Hon har en imponerande säker språkkänsla med sin rena, genomskinliga stil. Utmaningen för hennes del kan bli att skildra människor även i andra åldrar än den unga människan på tröskeln till livet. Gemensamt för de två prosadebutanterna är just den avgörande tröskelerfarenheten, att gå in i vuxenvärlden, med de förluster och de nya erfarenheter det innebär.
Gå till toppen