Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Jonas Hassen Khemiri: ”Vi sitter ihop med varandra som i en väv”

Han är nästan fyrtio, har två barn, gråa hårstrån och kan numera känna igen sin pappa i sig själv, även behovet att fly. Någonstans där föddes också Jonas Hassen Khemiris nya roman, "Pappaklausulen".

"Jag är väldigt nyfiken på familjestrukturer, på hur familjer fungerar. Vi sitter ihop med varandra som i en väv. Om någon i en familj förändras så måste alla runtomkring också göra det", säger Jonas Hassen Khemiri.Bild: Janerik Henriksson/TT
Albert Bonniers förlag i Stockholm. Ett par nervösa timmar återstår innan den färdigtryckta romanen anländer med bud. Jonas Hassen Khemiri har även denna gång åkt in till förlaget för att möta den, väga den i handen och uppleva den där blandade känslan av besvikelse och hänförelse inför att tre års intensivt skrivarbete blivit "den här klumpen".
– Mitt minne är ganska grumligt men är det något jag minns från min karriär så är det den här dagen, för varje bok. Den är alltid kopplad till något motsägelsefullt, till besvikelse och enorm storhet på samma gång.
Hans femte roman är skriven på en rak och flödande prosa, och handlar om en vuxen son som gör sitt bästa för att uppfostra en trött och självupptagen slacker-pappa, numera farfar. Men också om att vi har den familj vi har.
– Jag är väldigt nyfiken på hur familjer fungerar. På hur vi i familjer sitter ihop med varandra som i en väv, via kärleksband, skuld och våra historier. Och när någon säger "jag vill förändra mig", "jag vill bli ståupp-komiker", "jag ska sluta plugga", så påverkar det alla.
När Dagens Nyheter skickade honom till Göteborg för att skriva om Way Out West blev det en text om hans dementa mormor, som så småningom hamnade i antologin "Vad jag tänker på när jag tänker på livet". I någon mening handlar alla hans romaner om familjer och flera om just förhållandet far och son.
Jonas Hassen Khemiri beskriver kärleken till sin egen pappa som "grundmurad" trots att de, under Khemiris uppväxt, periodvis inte hade någon kontakt. Den unge Jonas upplevde den fysiska frånvaron som ett svart hål, han sökte förklaringar i samhället, i ekonomiska strukturer men också i sig själv. Tänk om det berodde på honom?
– Jag kunde inte förstå hur en förälder inte behövde ett barns närvaro. Det blev ett mysterium.
– Många vänner hade liknande upplevelser av pappagestalter. Jag kommer ihåg att vi kunde känna ett sådant förakt för föräldrar som inte tog hand om sina barn. "Gör vad du vill i livet men om man skaffar barn tar man hand om dem, då är man där för dem."
När han själv, decennier senare, var hemmapappa blev det mer komplicerat.
– Jag känner en enorm kärlek till mina barn, men jag hade också stunder när jag kände att jag måste fly, jag får inte plats här. Det förakt som jag kände för tidigare generationer övergick i förståelse. Vad vacklade de inför? Där någonstans fanns startpunkten för den här romanen.
Hans egen pappa föddes fattig, hans tunisiska farmor är analfabet. Mycket i Jonas Hassen Khemiris liv har handlat om att trots ekonomisk osäkerhet våga sig ut i det yrkesliv som han känt varit hans enda riktiga, skrivandet. Efter gymnasiet läste han ekonomi och litteraturhistoria parallellt.
– Jag kommer från ett hem där pengar inte var självklart. Det fanns i mig nästan som en skuld som jag behövde betala av. Att då hoppa av universitetet för att börja skriva var inte enkelt.
Tidigare har han uttryckt sin lust till att försöka skildra det normala, lika lätt "som att fånga en gas med håv". För att ta sig ur känslan av att det riktiga författarlivet pågick någon annanstans roade sig hemmapappan Khemiri med att skriva ner sin egen vardag tillsammans med en ettåring och fyraåring.
– Under många år hade jag tänkt att jag består av ord, jag sitter och läser och skriver. Att bli pappa är en väldigt bra påminnelse om det kroppsliga, om att de stora historierna ryms även i det lilla och vardagliga.
Den här sommaren har han, femton år efter debuten, för första gången varit något sånär ledig. Jonas Hassen Khemiri, numera Augustpristagare och publicerad i The New Yorker, har rest till sina "litterära nollpunkter": klassiska hiphopplatser som Crenshaw Boulevard och Rosecrans Avenue i Los Angeles. Någon rappare blev han aldrig, däremot lingvistisk akrobat och revoltör med "Ett öga rött".
Språkexperimenten är bortrensade, men hans läsare känner igen sig. Även i "Pappaklausulen" kompliceras sanningen av att romanens olika familjemedlemmar, inte minst mödrarna, får skildra samma scener ur sina respektive perspektiv. Den hopplöse farfadern växer och väcker plötsligt sympati, hans neurotiske son däremot blir patetisk.
Men romanens grundfråga förblir obesvarad: Hur är det är möjligt för en förälder att överge sitt barn?
– Jag vet fortfarande inte det. Men det finns en idé om att den som lämnar sin familj går ut i frihet. Det tror jag inte är fallet. Jag tror att man går ut i isolering och mörker.
Fakta

Jonas Hassen Khemiri

Född: 1978.

Uppvuxen: Hornstull, Stockholm.

Bor: Söderförort till Stockholm.

Familj: Flickvän och två barn.

Romaner: "Ett öga rött" (2003), "Montecore: en unik tiger" (2006), "Jag ringer mina bröder" (2012), "Allt jag inte minns" (2015) och nu "Pappaklausulen".

Dramatik: Debuterade med "Invasion!" på Stockholms stadsteater 2006 i regi av Farnaz Arbabi. Pjäsen är översatt och spelad i ett tjugotal länder. I USA fick Khemiri Village Voice Obie Award för bästa manus. Har skrivit ytterligare fem pjäser, den senaste för Dramaten.

Örigt: Skrev manus tillsammans med Gabriela Pichler till hennes kritikerhyllade film "Amatörer" som gick upp på biograferna i våras. Fick i fjol, som förste svenske författare, en novell publicerad i The New Yorker.

Framtidsplaner: Ska åka till Singapore writers' festival, och hålla i workshops.

Läser just nu: "The man in the mirror of the book", en biografi om Jorge Luis Borges.

Lyssnar på: Strax före den här intervjun "Solo (reprise)" med Andre 3000.

Gå till toppen