Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Fredrik Ekelund: ”Vi finns, vi också, och måste få finnas”

”Det handlar om att stå upp nu, för den jag är, våga vara sann och stråla av kraft den tid som återstår.” Författaren Fredrik Ekelund skriver idag om att komma ut som transperson – en kamp som präglats av sorg och ljus.

I september utkommer författaren Fredrik Ekelund med den självbiografiska romanen ”Q” om en medelålders man som upptäcker och bejakar sin transidentitet.Bild: Emelie Asplund
Tanke: att vi är utanför, ett eget släkte, vi som har transsnittet i oss. Inte utvalda utan bara utanför. Eller innanför, alldeles för långt innanför.
•••
Märkligt, hur transvestismen då och då föder en känsla av att jag är ett slags brottsling. Som om varje smygande promenad i samhällsmörkret vore en övning i inbrott, en övning i att stjäla. Men stjäla vad? undrar jag då. De andras genustrygghet? För så är det, för varje steg du tar, i smygandet i mörkret, längs husväggarna, stjäl du något från den binära logiken, den vi uppfostras till att tro vara allenarådande som samhällskitt. Och trots detta tjuvvarande, stoltheten som plötsligt flammar upp i ditt bröst, som en stark, vacker låga när jag minst anar det.
Vi är. Vi finns, vi också, och måste få finnas.
Läs mer: Malmöförfattaren Fredrik Ekelund kommer ut som transperson
•••
Jag sminkar mig och byter om i lägenheten, dock ej läppstift, ingen peruk och inga stövletter. Smyger sedan ner genom trapphuset och ut i mörkret, bort till bilen, därefter kort tur bort till mina barndomskvarter där jag parkerar vid kyrkan. På med läppstift, stövletter och kjol, sedan ut en promenad i den kalla höstkvällen. Allt så stilla, tyst i radhusvärlden kring min gamla skola. Var är alla människor? Inte ens i fönstren är de synliga. Jag har hyperkoll på flera hundra meters avstånd, hör ljudet från mina klackar i kvällsmörkret och känner hur nervositeten, den negativa, nedbrytande, brottas med den andra nervositeten, den lustfyllda, uppbyggliga, som bara vill bejaka; sedan vidare, förbi min gamla skola (jag skymtar blicken från mig själv, elva år gammal, i ett klassrumsfönster, en blick som upptäcker den ”varelse” jag är nu, vad skulle jag, då, ha tyckt och tänkt ifall jag sett någon som den jag är nu? vågar knappt tänka tanken hela vägen ut), åren här, all brännboll, all fotboll i parken utanför skolan, den första förälskelsen …
Oavsett, tänker jag, när jag låser upp min gamla Volvo, oavsett var jag kommer ligga så handlar det om att stå upp nu, för den jag är, våga vara sann och stråla av kraft den tid som återstår.
Tar en större sväng runt skolan, sedan genom Broddaparken, tom, ödslig, mörk, innan jag återvänder till bilen. Tänker på diplomen vi fick i kyrkan efter sexan, som tolvåringar, på minnet av prästen som delade ut dem, hans skallighet och mörka allvar som signalerade kristendomens lustförnekelse men tanken vandrar vidare också, till dem av mina vänner som redan ligger här, till Ulf, Bertil, Dag och Marion och om det är här jag ska ligga eller om jag vill spridas som aska i Öresund. Sedan hör jag stegen från ett par som kommer gående längs kyrkogårdshäcken och skyndar mig bort till bilen.
Oavsett, tänker jag, när jag låser upp min gamla Volvo, oavsett var jag kommer ligga så handlar det om att stå upp nu, för den jag är, våga vara sann och stråla av kraft den tid som återstår.
•••
Jag cyklar hem från kontoret och känner en odefinierbar oro i själen. Aldrig kan själens oro stillas? Nej, en vardaglig oro, ej knuten till något speciellt, ett nästan rutinaktigt illamående. Kommer in i lägenheten och tittar ut över kvarteren omkring. Skolan mitt emot, barnen som spelar fotboll på skolgården, en granne med sin tax, några småungar som springer in i närbutiken för att handla godis. Fridfullt, fint. Och ändå: oron, det olustiga fladdret i magen, som om något vore i rörelse och inte vill lägga sig till ro. Som hela tiden vill säga mig: Du är inte lycklig, du är ingen lycklig person! Jag bestämmer mig för att byta om och i samma ögonblick som brösten kommer på inträder ron, stillheten, en känsla som stegras när kjolen och polon kommer på, för att bli ännu bättre när sminket och smyckena kommit på plats.
Så märkligt detta, att jag som glömmer denna väg, att trans-formationen så gott som alltid gör mig lugn och harmonisk. Att Fredrik, då och då, glömmer Marisol och därför inte förstår varför han mår dåligt.
•••
Eftersom känsligheten är så stor, ja nästan allenarådande, drar den med sig allt i mig, som en flod som svämmar över, vilket innebär att all mörk bråte (självhat, konflikter, upplevda oförrätter, unkenheter) följer med. Det går inte att sortera i denna flod. Att lära sig leva med den floden – uthärda den – är levnadskonstens innersta kärna, att acceptera floden och vargtimmens skoningslösa mörker men sedan – O sedan! – äntra dagen lagom till frukost och våga ljuset, våga kärleken, våga älska sig/dig själv. Då, men först då, är du redo att älska andra också. Och som trans ställs allt detta på sin spets, klarar du inte att älska dig själv som man, som kvinna, går du under.
•••
På Café Sommersko, längst in, i en röd lädersoffa, vid dörren till köket, med penna, papper, tankar och i Marisol, den mjuka, i leggings, tajts och den vinröda polon med guldfärgade knappar på ärmarna. Den underbara känslan av kroppslighet i kvinnokläder, att känna sig mjukt inpackad, en njutning bara det, mötet mellan kläder och hud, en känsla jag aldrig känt eller lagt märke till som man. Vita dukar, tända ljus och sorl från de indiska diskarna. Jag läser Søren Ulrik Thomsens "En hårnål klemt inde bag panelet" och njuter av det precisa språket, fylls av inspiration, inandning, och lyfter, svävar vidare i tanken med honom och hans ord som en trampolin, just så som god litteratur ska göra med dig: få dig att lyfta, flyga iväg i tankar och egna drömmar.
Eftersom känsligheten är så stor, ja nästan allenarådande, drar den med sig allt i mig, som en flod som svämmar över, vilket innebär att all mörk bråte (självhat, konflikter, upplevda oförrätter, unkenheter) följer med.
Sedan vidare i kvinnovärlden: prova vinterkappor på Illum, kjolar på Gina Tricot, kika på nytt läppstift på MAC och bara gunga fram där ingen känner mig, ingen känner igen mig. Här är jag fri och glider fram i ett stilla konsumistiskt rus, i ett brus där ingen ser mig ty kvinnornas, de andra, blickar är riktade mot varorna, tingen, och ingen – ingen! – ser mig när jag glider fram, kroppsmedveten men hålig som aldrig förr, men en ohotfull hålighet där yxhugget accepterats.
Allt plötsligt lite lättare igen, som om Köpenhamn, staden i sig, ger mig kraft och självförtroende; den får mig att ta ut svängarna, även bokstavligen, höfternas rytmiska rörelse, ljudet från stövletternas klackar, skymningens välsignelse och kliva in på barer, caféer och äga rum(met) för ett ögonblick, få det att skaka till, det invanda.
Skapa en liten spricka i tavlan, genustavlan.
•••
Bild: Emelie Asplund
Igår: Som uppspikad, sönderskuren, delad och hålig hela dagen, har brösten på mig men vill ut, ut, ut och promenera i diset och duggregnet som Marisol men tillåter mig det inte. Inte. Men går ändå ut, till sist, med brösten och tajtsen på, men utan peruk och smink, över kyrkogården, sedan ner i Gnällegraven men det är inte samma sak och kanske är just detta, hela denna hållning, uttryck för det internaliserade förtrycket. ”Man” orkar inte med blickarna och nyfikenheten, därför förhalvar ”man” sig, skjuter sig, hänger sig, alkoholiserar sig och/eller stänger in sig i man-varandet, plåtvarelsen, som ett djur, grrr, i en bur, tacka fan – tack, Fan! – för att man mår tjyvtjockt en sådan dag.
Inget som blir bättre av att jag tar del av en uppgift på nätet om att en tredjedel av alla transpersoner tar livet av sig.
•••
I Rom med Författarlandslaget i fotboll. Vi möter italienarna på en plan med utsikt över Peterskyrkan och Vatikanen. Det är hisnande vackert och emellanåt har jag svårt att koncentrera mig på spelet, något som förstärks vid åsynen av en vacker kvinna som linjedomare på min kant. Vi vinner med 2–1 och jag sätter tvåan säkert på straff, trots att målvakten gick åt rätt håll, men borde ha gjort minst ett till och kan fortfarande inte förstå hur deras målvakt kunde ta mitt halvvolleyskott. Manlig samvaro. Öl. Skratt. Skålar för än det ena, än det andra, som om skålandet har en egen, inneboende motor i dessa sammanhang: Ja men skål igen nu, gubbar! Ryggdunkningar. Vilken straff! Iskall! Och den där assisterande domaren på ena kanten, wow!
Diskussioner om fotboll, litteratur och politik. Fina promenader i Trasteveres gränder, över Tibern, ner för Spanska trappan och genom Il Ghetto men hela tiden en känsla av att vara halv, inte hel, och omöjligheten av att få vara som jag vill i just det här, hypermanliga sammanhanget och hur jag, då och då, känner viljan att befria mig från mina lagkamrater – som jag ju gillar – och bo för mig själv, vara för mig själv och vandra genom Den Eviga Staden som Marisol, en känsla som förstärks på ett café på Piazza Campo de’ Fiori vid anblicken av en gudaskön kvinna som rör sig genom mängden med stora, mörka solglasögon, minnande lite om Alexandra Rapaport, och som om hon letade efter någon. Känner plötsligt hur jag vill vara henne, ingen annan, vill kunna röra mig just så gracilt som hon gör genom dessa trånga gränder, turistmassorna, bland italienarna, på dessa slitna trottoarer och över dessa tusenåriga torg och känner också en annan, lika konkret längtan, där jag sitter med min kir i solen, efter ett liv med pengar, ett möjlighetsliv där resor till sådana här platser, Marisolresor, är fullt möjliga, vara fri, leva fritt. Som jag vill. Som Marisol vill.
Samtidigt som Rom och fotbollen ställer frågan på sin spets: outandet och all rädsla som är förknippad med den, för det är just fotbollsvärlden, med alla vänner jag har i den, som gör mig orolig: Hur kommer alla de att reagera?
Samtidigt som Rom och fotbollen ställer frågan på sin spets: outandet och all rädsla som är förknippad med den, för det är just fotbollsvärlden, med alla vänner jag har i den, som gör mig orolig: Hur kommer alla de att reagera? Och mina italienska författarvänner? Och de latinamerikanska, inte minst, med alla sina macholeninister och deras patetiska vurm för en HBTQ-fiende som Castro? Alla MFF-vänner? Min beska slutsats? Att alla som inte klarar det måste bort ur mitt liv, knäppas bort på samma enkla vis som FB-”vänner” trycks bort, med ett enkelt klick, hur mycket jag än tycker/tyckt om dem. Allt för att överleva, inte låta mig präglas av De Andras Blickar, de andras synsätt.
Sista natten i Rom. Mina författarkamrater sover i airbnb-lägenheten när jag ger mig ut i Trasteveres trånga, mörka gränder på jakt efter någon bar där ”medsystrar” kan tänkas finnas. Hittar inget, enbart barer med glad Romungdom, cis-värld så långt öga och mobilsökning kan se.
•••
Jag är på Stadion, på Malmö FF-Cluj, är ”här” och ändå inte, jag är på andra platser i mitt inre och kan inte riktigt ryckas med eftersom min inre sanning är allenarådande just nu. Jag är inte här men min kropp är här. De förfärliga rösterna runt omkring mig fjärmar mig än mer från matchen, rovdjursvrålen mot himlen: ”Domarejävel!” och han bakom mig, en familjefar med barn vid sin sida: ”Jävla fitta!”
Nej, jag är inte här, inte med er. Jag är med MFF, visst, det har jag alltid varit och kommer alltid att vara, men inte med er, grottvarelser. Malmö FF går vidare men smolket i bägaren sitter där i flera dagar. Någon dag senare läser jag i tidningen att Andreas Granqvist, hemvändaren, sprungit ut som kapten för HIF på sitt älskade Olympia med en kaptensbindel i regnbågsfärger. En liten men mäktig demonstration. När, tänker jag, kommer du, Markus Rosenberg, att göra samma sak? Det vore ett litet men vackert försök att sätta grottmännen på läktarna på plats.
•••
Det är lördag 18 augusti 2018, Pridetåget i Köpenhamn sätter sig i långsam rörelse på torget framför Frederiksbergs Rådhus. Vi är inte många i TiDs avdelning (Transpersoner i Danmark), tolv, tretton, kanske men tåget är oöverblickbart, tjugo-, trettio-, fyrtio- eller femtiotusen. Omöjligt att beräkna. Och när vi kommer ut på Allégade möts vi av en gigantisk folkmassa, det är som en bred rodelbana där väggarna utgörs av strålande glada människor fulla av kärlek och sympati, tiotusentals köpenhamnare som viftar åt oss, dansar och ler. Som om vi alla vore ett, de och vi som går i tåget, och när vi vänder ner i Frederiksbergs Allé går vi där, hand i hand, jag och Marianne, jag som Marisol och just där erfar jag en berusande lyckovåg gå genom hela mig, från hjässan till fotabjället, ner och tillbaka, en makalös känsla som inte handlar om H eller B eller T eller Q eller någon annan bokstav utan om en enda sak: att få vara den man är. Bara så.
Och, så klart, att få äga gatan för ett ögonblick och förvandla den till en scen, en transscen i strålande dagsljus, en scen för dem – för oss! – som normalt sett har skymningen som sin – och vår! – bästa väninna.
Artikeln innehåller utdrag ur romanen "Q" och nyskrivna stycken. Publicerades först på www.fredrikekelund.se
Fakta

Fredrik Ekelund

I september utkommer författaren Fredrik Ekelund med den självbiografiska romanen "Q" om en medelålders man som upptäcker och bejakar sin transidentitet.

Fredrik Ekelund debuterade med "Stuv Malmö, kom!" (1984) och har sedan dess gett ut tjugotalet böcker via "Jag vill ha hela världen" (1996) fram till brevväxlingen med Karl Ove Knausgård i "Hemma - Borta" (2014).

Gå till toppen