Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Candi Staton låter ingen missa att hon bryr sig

The queen mother of soul?Bild: Thirty Tigers

Candi Staton

ALBUM. Unstoppable

Aretha Franklin gick bort, men Candi Staton – född två år tidigare, 1940 – är kvar. Och hon har gjort ännu ett hett album, producerat av Mark Nevers från Lambchop, fyllt av soul och på det stora hela övertygande funk: klassisk, utan att låta dammig.
De har ungefär samma bakgrund, hon och Aretha: födda i Södern, fostrade inom gospeln. Statons solokarriär kom igång senare, då hon 1969 började spela in för FAME Records, men hon hittade tidigare än Franklin till discon. Hon drogs först ner i alkoholträsket, sedan till tv-evangelismens avarter (hon var återkommande gästartist hos Jim Bakker), men har sedan mitten av 00-talet upprätthållit en stark karriär där kopplingarna till det tidiga 70-talets sound är starkast. Christina Aguilera har samplat henne, Jason Isbell och Florence & The Machine spelat in hennes låtar.
Ni har hört om artisterna som kan sjunga telefonkatalogen och få det att låta viktigt? Candi Staton är en sådan. På nya plattans "Stand up" sjunger hon plattityder som If you don't stand for something, you will fall for anything och det funkar.
Aretha har de senaste dagarna av många hyllats för sin förmåga att med sin mäktiga röst erövra kända låtar, inte minst ur popfacket. Färre har påpekat att hon ibland sjöng sönder låtar som inte riktigt håller för det innerliga framförandet. De får en tyngd som melodierna och formuleringarna inte kan bära. Orden tappar sin kraft och blir banala. Var de kanske banala redan från början? Inte nödvändigtvis: enkla saker som yttras i ett samtal eller en vardagssituation kan ha sitt värde just där, men ter sig uppblåsta om man ropar ut dem från predikstolen eller barrikaderna.
Staton har samma förmåga och ibland samma tendens. Patti Smiths "People have the power" har stort patos redan från början, och vinner på Statons lidelsefulla tolkning. Däremot är jag tveksam till Nick Lowes "(What's so funny 'bout) Peace, love and understanding". I originalet låter han som en brådmogen 15-åring, vilket i det pratade partiet (We must have peace, more peace and love / It's just for the children of a new generation) ter sig både komiskt och – eftersom det är Nick Lowe – ironiskt och fnissigt, som om han garderar sig. Sådan är inte Candi Staton, hon går fullt ut och föser hem låten till soul- och gospelfållan. Det är på gott och ont.
I övrigt finns här en fin tagning av Chaka Khans ”The prize is not worth the pain” och flera nyskrivna låtar som visar att Candi Staton bryr sig och är på riktigt.
FLER TIPS
Moses Sumney: Call-to-arms (låt)
The Kinks: Time song (låt)
Gå till toppen